Stolthet

Det rasslar till i Antons rum, dunsar lite i hallen när han rusar förbi och innan ytterdörren slår igen hör man honom ropa ”MÅRTEN ÄR HEMMA!”. Och ute på gatan förenas de. Stora, starka, varma, busiga Mårten och lilla, starka, varma, busiga Anton 10 år. Ett snöbollskrig, lite bus och kiv, en cykel som ska fixas, en fotboll som kickas mellan dem, en brottningsmatch. Med Mårten händer alltid något kul. Han är inte som andra vuxna. Han ledsnar inte. Med Mårten varar leken lite längre, blir lite mer våghalsig. Mårten är ett äventyr. Mårten kan gå på händer. Han svingar sig smidigt upp på garagetaket, eller hoppar över staket och dike för att fånga bollen. Mårten är den häftigaste kompis en tioåring kan tänka sig. Anton är stolt över sin Mårten. För Anton var det självklart att Mårten kom hem till Zinkvägen lika mycket för att busa och lattja med honom, som för att hälsa på mamma och pappa där tvärs över gatan. Det var så med Mårten. Han fick oss alla att känna att vi var en självklar del av hans liv. Och Mårten var Antons kompis. Hans högst skattade, mest värdefulla, allra bästa kompis.

Åsa (Antons mamma)