Tack kusin Björn för att du upprättat denna underbara blogg! Det är fantastiskt att få ta del av alla dessa roliga, dråpliga och varma minnesbilder av Mårten. De visar att det i en mening är väldigt enkelt att uppfylla Mårtens önskan att vi ska minnas honom med glädje. Även om de glada minnena är förenade med en oändlig saknad.
Vi som skriver dessa rader heter Arne och Ulrika, och vi har varit nära vänner till Mårtens föräldrar Pelle och Lena sedan mitten av 70-talet. Vi har alltså känt Mårten sedan han föddes. Vi och våra barn har umgåtts mycket med familjen Persson. Vi har cyklat, paddlat och gjort fjällturer. Och vi har gjort fantastiska resor i Kenya och USA tillsammans. På bilden ”raftar” Mårten och Fredde med Anna, Björn och Per nedför en flod i Colorado sommaren 2001. En våt, häftig och skräckblandad upplevelse, som synes.
Mårten var alltid en glädjespridare på resorna. Om vi andra började bli trötta och lite sura kunde han hitta på något pillemarigt bus och få oss alla att skratta igen. Men han skämtade aldrig på andras bekostnad, däremot ofta om sig själv.
Hur blev Mårten en sådan glädjespridare? Ja, han var i hög grad en produkt av sin miljö, uppvuxen i en stor, glad och kärleksfull storfamilj, med ofta närvarande far- och morföräldrar och andra snälla omtänksamma vuxna, och inte minst en massa kusiner att busa och brottas med. Zinkvägen har varit den självklara samlingsplatsen för släkt och vänner. Mårten själv skriver att varje år med familjen varit som 1000 år. Mårten blev med andra ord betydligt äldre än de flesta av oss har en chans att bli.
Vi har många glada minnen från våra resor med Mårten och hans härliga familj.
En av de mest spännande resorna var när vi åkte på safari i Kenya och bland annat såg trettio lejon på en dag. Mårten, fem år, hatade att svälja malariatabletterna som vi var tvungna att knapra i oss varje dag. Mamma Lena hade en ängels tålamod och lyckades varje dag lura i Mårten hans beskärda dos genom att mala ner tabletterna i en matsked med Ohoj chokladsås.
Många år senare, då Mårten vuxit till sig och blivit stark som självaste Bamse, var vi ute och paddlade i Stockholms skärgård. Vi testade gärna genvägar mellan de smalaste öarna. Men en gång hamnade vi i en tät vass som var omöjlig att paddla genom. Vi andra vände om och paddlade runt hela ön, men Mårten klev helt sonika ur och lyfte upp kajaken på huvudet och klafsade tvärs genom flera den flera hundra meter långa vassruggen med ett belåtet flin på läpparna.
Sista gången vi såg Mårten var en kväll i somras när vi kom cyklande hemåt längs Karlbergskanalen och mötte Mårten som kom körande i sin bil med sin gula kajak på taket – den kajak som vi fått låna över midsommarhelgen av honom. Mårten hoppade ur bilen och kramade om oss. Han berättade entusiastiskt om en lång paddeltur som han just gjort med sin barndomsvän Johan, om sin fina nya lägenhet i Hammarby Sjöstad alldeles intill den lägenhet där Jonathan, Hanna och – inte minst – lilla brorsdottern Ebba bor. Han berättade hur mycket han trivdes med jobbet och sina arbetskamrater. Han verkligen strålade av lycka över tillvaron. Den minnesbilden kommer vi att bevara - och glädjas åt för all framtid.
Arne och Ulrika
Vi som skriver dessa rader heter Arne och Ulrika, och vi har varit nära vänner till Mårtens föräldrar Pelle och Lena sedan mitten av 70-talet. Vi har alltså känt Mårten sedan han föddes. Vi och våra barn har umgåtts mycket med familjen Persson. Vi har cyklat, paddlat och gjort fjällturer. Och vi har gjort fantastiska resor i Kenya och USA tillsammans. På bilden ”raftar” Mårten och Fredde med Anna, Björn och Per nedför en flod i Colorado sommaren 2001. En våt, häftig och skräckblandad upplevelse, som synes.
Mårten var alltid en glädjespridare på resorna. Om vi andra började bli trötta och lite sura kunde han hitta på något pillemarigt bus och få oss alla att skratta igen. Men han skämtade aldrig på andras bekostnad, däremot ofta om sig själv.
Hur blev Mårten en sådan glädjespridare? Ja, han var i hög grad en produkt av sin miljö, uppvuxen i en stor, glad och kärleksfull storfamilj, med ofta närvarande far- och morföräldrar och andra snälla omtänksamma vuxna, och inte minst en massa kusiner att busa och brottas med. Zinkvägen har varit den självklara samlingsplatsen för släkt och vänner. Mårten själv skriver att varje år med familjen varit som 1000 år. Mårten blev med andra ord betydligt äldre än de flesta av oss har en chans att bli.
Vi har många glada minnen från våra resor med Mårten och hans härliga familj.
En av de mest spännande resorna var när vi åkte på safari i Kenya och bland annat såg trettio lejon på en dag. Mårten, fem år, hatade att svälja malariatabletterna som vi var tvungna att knapra i oss varje dag. Mamma Lena hade en ängels tålamod och lyckades varje dag lura i Mårten hans beskärda dos genom att mala ner tabletterna i en matsked med Ohoj chokladsås.
Många år senare, då Mårten vuxit till sig och blivit stark som självaste Bamse, var vi ute och paddlade i Stockholms skärgård. Vi testade gärna genvägar mellan de smalaste öarna. Men en gång hamnade vi i en tät vass som var omöjlig att paddla genom. Vi andra vände om och paddlade runt hela ön, men Mårten klev helt sonika ur och lyfte upp kajaken på huvudet och klafsade tvärs genom flera den flera hundra meter långa vassruggen med ett belåtet flin på läpparna.
Sista gången vi såg Mårten var en kväll i somras när vi kom cyklande hemåt längs Karlbergskanalen och mötte Mårten som kom körande i sin bil med sin gula kajak på taket – den kajak som vi fått låna över midsommarhelgen av honom. Mårten hoppade ur bilen och kramade om oss. Han berättade entusiastiskt om en lång paddeltur som han just gjort med sin barndomsvän Johan, om sin fina nya lägenhet i Hammarby Sjöstad alldeles intill den lägenhet där Jonathan, Hanna och – inte minst – lilla brorsdottern Ebba bor. Han berättade hur mycket han trivdes med jobbet och sina arbetskamrater. Han verkligen strålade av lycka över tillvaron. Den minnesbilden kommer vi att bevara - och glädjas åt för all framtid.
Arne och Ulrika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar