Det var för ett par timmar sedan jag fick höra den mycket tragiska nyheten. Det är så svårt att förstå, jag vill inte tro att det är sant. Jag hade turen att få spendera åtta månader, i princip dygnet runt, med Mårten, eller korpral Persson som han hette då. Samma dag som vi hade fått reda på att Mårten skulle vara vår gruppchef så pratade vi inom gruppen om att vi hade haft tur som fått just denna gruppchef. Det visade sig att vårt första intryck stämde väl överrens med verkligheten, Mårten var en utmärkt gruppchef och en väldigt bra vän som alltid stöttade när det behövdes. Han hade en unik förmåga att se positivt på tillvaron när allt var jobbigt, jag minns honom ofta som leendes när vi andra svor över tillvaron i lumpen. Jag kommer ihåg att han sa den något motsägelsefulla frasen: "Jag tycker om att må dåligt". Han syftade till känslan av att få utsättas för något mycket krävande och tillfredställelsen av att klara av det. Att sitta på värnpliktsbussen till Stockholm efter en hård fältvecka i Karlsborgs skogar.
Som en del av lumpen spenderade jag och Mårten fyra veckor på traumaavdelningen på Karolinska Sjukhuset, det var en väldigt händelserik månad och jag är mycket tacksam att jag fick dela upplevelsen med Mårten.
Jag har så mycket känslor och tankar i huvudet nu, men det är svårt att sätta dem till ord. Mårten är en fantastisk person och jag känner mig otroligt privilegierad för all tid jag fått spendera med honom.
Jag vet inte vad för syn Mårten hade på livet efter detta, men antagligen utsätter han sig själv för nya extrema utmaningar där han är nu.
Tack Mårten för den tid jag fick spendera med dig. Jag utvecklades mycket som person under denna tid, inte minst visade du mig hur möter tunga utmaningar med ett leende.
- Sebastian Sjöqvist
Mårten i mitten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar