I dag är det precis en vecka sen du dog. Sen dess har jag gjort mitt livs allra svåraste resa. Som tur var gjorde vi resan alla tillsammans; Pelle, Jonatan, Hanna, Ebba, Fredrik, Therese och jag. Vi har sett var du bodde din sista vecka i livet, vi har träffat dina jättefina kompisar som var där med dig. Inte minst har vi sett dig. Ett litet underfundigt leende hade du allt i mungipan trots att vi stod där intill dig så totalt förkrossade.
Nu sitter vi här hemma igen i ett hav av blommor med så mångas omtanke runt omkring oss.
Minnet av dig är så starkt och levande. Jag hör så tydligt i mitt huvud hur du alltid svarade med energisk och lycklig röst när du eller jag ringde på telefonen. - Heeeej Mamsen! Likaså när du ringde på dörren – eftersom du glömt din nyckel. - Heeeej Mamsen! Alltid samma pigga, glada leende och en stor kram.
Saknaden är just nu så oändligt stor, sorgen så förlamande tung men mitt älskade barn…
Jag kommer att minnas dig med så mycket glädje tack vare all den glädje du gett mig!
Älskar dig för alltid!
Mamma Lena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar