Saknad, sorg, smärta, gråt, hjälplöshet, uppgivenhet, utmattning, mörker, tomhet… det är en oändlig blandning av känslor som sköljer över en när nått sånt här händer… vad skriver man…
Ingen av ovanstående eller ens i närheten var förstås känslor man någonsin förknippade med Mårten. Han representerade endast och bara andra sidan av känslospektrumet för mig. Jag såg upp till honom vädigt mycket. Det va svårt att överhuvudtaget prata med honom utan att skratta och vara glad, det vet jag att det va fler än jag som tyckte. Han hade också en ofattbar förmåga att hålla kontakt med ALLA, trots att han samtidigt hade så mycket saker på gång att. Ibland undrar jag hur det gick ihop.
Jag heter Peter Reinholdsson och är otroligt stolt över att säga att jag va en av flera nära kompisar till Mårten här i Uppsala. Vi är vad man kanske kan kalla Mårtens Uppsalacrew. Många av oss lärde känna honom under SSK-utbildningen. Andra charmade han under dom underbara åren efter. Så mycket upplevelser vi har haft tillsammans. Alla saknar vi honom så otroligt mycket och alla skickar vi ut vårat djupa deltagande till alla er i familjen, släkten och övriga vänner. Vi tänker på er.
Själv hade jag det stora nöjet att resa till Australien och Nya Zeeland med Mårten för ganska exakt ett år sen. Några av mina varmaste minnen av honom kommer från just den här resan. Ett av dem speglar rätt bra hans härliga spontanitet, halvmärkligt minne att lyfta fram kanske men ändå.
Vi bodde på ett hostel mitt i Sydney. Ett av dom få verkliga hostel vi bodde på under hela resan. Just den här eftermiddagen skulle vi tvätta efter att ha varit ute på vågen i nån vecka. Tvättstugan låg längst upp i huset vid toppen av en smal trätrappa. När vi hade satt på maskinerna fick Mårten för sig att vi skulle använda tiden för att träna lite. Träningen började i sann Fänrik Persson-anda med att vi sprang intervaller i trätrappan så att det dånade i hela huset. Två trappor upp en ner, två upp en ner osv. upp till toppen. Sen blev det gång på alla fyra med raka ben ner för trappan. ”Händerna först!” vrålade han. Väl tillbaka på rummet blev det armhävningar, rygglyft och den ökända Asfaltsmasken eller va det nu va han kallade den. Utan att överdriva så va jag fullkomligt slut och lite lätt illamående efteråt, medan Mårten va lika sprudlande glad som vanligt. När vi sedan plockade med tvätten fortsatte han på samma livfulla maner med att sjung nedanstående sång medan jag filmade.
Goatsång av Adam Sandler tror jag att det är
Han va lite lätt galen ibland vår Mårten. Det finns så många fler minnen man vill dela med sig av… men det kommer i sinom tid.
Du är saknad Mårten… nu och alltid…
Peter =/
Ingen av ovanstående eller ens i närheten var förstås känslor man någonsin förknippade med Mårten. Han representerade endast och bara andra sidan av känslospektrumet för mig. Jag såg upp till honom vädigt mycket. Det va svårt att överhuvudtaget prata med honom utan att skratta och vara glad, det vet jag att det va fler än jag som tyckte. Han hade också en ofattbar förmåga att hålla kontakt med ALLA, trots att han samtidigt hade så mycket saker på gång att. Ibland undrar jag hur det gick ihop.
Jag heter Peter Reinholdsson och är otroligt stolt över att säga att jag va en av flera nära kompisar till Mårten här i Uppsala. Vi är vad man kanske kan kalla Mårtens Uppsalacrew. Många av oss lärde känna honom under SSK-utbildningen. Andra charmade han under dom underbara åren efter. Så mycket upplevelser vi har haft tillsammans. Alla saknar vi honom så otroligt mycket och alla skickar vi ut vårat djupa deltagande till alla er i familjen, släkten och övriga vänner. Vi tänker på er.
Själv hade jag det stora nöjet att resa till Australien och Nya Zeeland med Mårten för ganska exakt ett år sen. Några av mina varmaste minnen av honom kommer från just den här resan. Ett av dem speglar rätt bra hans härliga spontanitet, halvmärkligt minne att lyfta fram kanske men ändå.
Vi bodde på ett hostel mitt i Sydney. Ett av dom få verkliga hostel vi bodde på under hela resan. Just den här eftermiddagen skulle vi tvätta efter att ha varit ute på vågen i nån vecka. Tvättstugan låg längst upp i huset vid toppen av en smal trätrappa. När vi hade satt på maskinerna fick Mårten för sig att vi skulle använda tiden för att träna lite. Träningen började i sann Fänrik Persson-anda med att vi sprang intervaller i trätrappan så att det dånade i hela huset. Två trappor upp en ner, två upp en ner osv. upp till toppen. Sen blev det gång på alla fyra med raka ben ner för trappan. ”Händerna först!” vrålade han. Väl tillbaka på rummet blev det armhävningar, rygglyft och den ökända Asfaltsmasken eller va det nu va han kallade den. Utan att överdriva så va jag fullkomligt slut och lite lätt illamående efteråt, medan Mårten va lika sprudlande glad som vanligt. När vi sedan plockade med tvätten fortsatte han på samma livfulla maner med att sjung nedanstående sång medan jag filmade.
Goatsång av Adam Sandler tror jag att det är
Han va lite lätt galen ibland vår Mårten. Det finns så många fler minnen man vill dela med sig av… men det kommer i sinom tid.
Du är saknad Mårten… nu och alltid…
Peter =/
Queenstown, Sydön, Nya Zeeland
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar