Behov av bombdesarmering på Zinkvägen 11

Marcus Åström heter jag och som barndomskompis till Jonatan hängde jag en hel del på Chateau Zinkvägen 11. Fick då naturligtvis även jag min beskärda del av Mårten Persson och en av de saker som jag minns bäst är hur Mårten stack ut i syskonskaran.

Till skillnad från Jonatan och Fredrik, som likt lugna och gosiga ardennerhästar (jajajaja.....kanske inte helt snäll liknelse men den får ni leva med) utan protester accepterade Lenas och Pelles myndiga kommandon från bakom familjeplogen så hade Mårten ett lite annorlunda förhållingssätt till disciplin.

Följande skedde utanför toaletten på entréplan. Jag satt i trappan och hade en fantastisk utsikt över händelseförloppet men har idag inte en aning om vad det var Pelle bad Mårten att göra men något i Pelles ton (eller om det kanske räckte med att Pelle överhuvudtaget öppnade munnnen) hade samma effekt på Mårten som ett ton dynamit i mitten av en majbrasa. Alltså total destruktion, kaos och en rent ut sagt j-vligt hög ljudnivå!

Mårten, som väl var runt tio år, närmast exploderade i en kakafoni av diverse strupljud och svordomar som skulle få en lingvist att flitigt börja anteckna. Han smällde i toadörren, vrålade ännu mer, vrålade lite till och lyckades sen, med en koordineringsförmåga värdig en tandemsimhoppare, sparka i väggarna och skrika sig uppför trappan och in på sitt rum till vilket dörren stängdes med ett försynt "Klick". Inte.

Hur kul det än var att som finnig och allmänt störig tonåring beskåda en sådan total förvandling, från krullig busprick till psykotisk dörrmördare, så är det ändå Pelles ansiktsuttryck jag minns mest. "Tappade hakan" räcker liksom inte riktigt till för att beskriva det hela utan jag skulle snarare kalla det "En tandläkares önskedröm". Aldrig har någon presenterat sina molarer på ett sådant förtjänstfullt sätt som Pelle under de få sekunderna det varade.

Ett minne av en helt annan kategori är när jag och min familj hälsade på ute i Kallhäll förra sommaren. Min dotter Moa, då tre år, blev genast föremål för Mårtens genuina och härliga omsorger. Det byggdes barbieslott av grässtrån, hästar galloperade och både Mårten och Moa sken som solar.

Trots de komiska poängerna i ditt dörrmörderi kära trotyl-Mårten, så är det ändå denna typ av minnen jag kommer att minnas mest. Din generösa och vänliga personlighet och din levnadsglädje som utan undantag smittade av sig på alla som hade förmånen att lära känna dig.


Många kramar till dig från Marcus och Johanna samt våra barn Moa och Alma, vi minns dig garanterat med massvis av glädje!