Mårtens skratt kan inte skrivas ”HaHaHa” utan bara ”HEHEHE”

Imorgon skulle du komma hem var tanken från början. Sist jag träffade dig i samband med jul var du som du brukar, glad, sprallig, omogen och rolig. Men som jag vet att en av dina andra kompisar har beskrivit så kan du gå från att vara otroligt omogen till fruktansvärt mogen.

Jag heter Petter Rydwik och är en ”familjevän” till Mårten. Eftersom våra familjer känt varandra sedan en lång tid tillbaka och att du är min brors närmsta vän har jag stött på dig i tid och i otid. Jag minns att jag skulle rycka in i lumpen för ett antal år sedan och var otroligt nervös inför det. Att lämna tryggheten här hemma och ge sig iväg under en långperiod var nervöst för mig men en klackspark för dig. Jag visste inte så mycket om lumpen. Jag hade ingen i min familj som gjort det förutom min morbror som stack utan att ha muckat. Jag vet att du Mårten hade ett av dina bättre äventyr i lumpen vilket har speglat mycket av din yrkeskarriär. Jag tror faktiskt att min yrkesinriktning har en påverkan från min ”lumpen-tid”. Som ni alla vet så pratar alla om ”lumpen-minnen”. Och det intressanta är att bara dem som gjort lumpen kan förstå varför det är så kul att prata om det. De som inte gjort lumpen har ingen förståelse varför det kan vara så förbannat roligt. Jag minns att du och jag pratade lumpen och jag minns även att jag fick en liter lättfil av dig i studentpresent. Det finns en förklaring bakom presenten. Det var så att Mårten och Johan under den tiden de var betydligt större än mig och då gärna ”latchade” och retades lite med mig och att jag avskyr fil. När jag diskar filtallrikar får jag kvällningar. Johan och Mårten var inte sena med att uppmärksamma denna fobi. Jag kommer ihåg att jag låg hemma på mässingsvägen hos mina föräldrar med Johan och Mårten över mig fastkilad på mattan, med en nyöppnad filmjölkstetra skvalpandes över mitt ansikte. De hällde aldrig fil på mig men de placerade filmjölkstetran framför min näsa och bara tryckte på mitten av den. Som ni alla förstår utsöndras det en lukt som jag för allt i världen vill slippa. Jag får panik och Mårten börjar skratta och som ni alla vet kan Mårtens skratt inte skrivas ”HaHaHa” utan bara ”HEHEHE”. Även fast detta kan tyckas vara en traumatisk upplevelse för mig så minns jag hela händelsen med glädje.
Du är saknad Mårten och det gör fruktansvärt ont men du kommer alltid finnas bland oss. Du är en glädjespridare och kommer så förbli ända skillnaden är att du just nu bara finns i våra hjärtan och i våra tankar men det är inte så bara.

Ps. Hälsa alla som bara du har privilegiet att träffa.

Många Kramar

/Petter Rydwik