Det är så overkligt...

...att det som skett är verklighet. Jag tror fortfarande inte att det är sant. Dagarna som gått har varit ofattbart jobbiga och mina minnen skapar mycket gråt, men precis som Mårten önskar så blandas min gråt med oerhört mycket glädje. Han var en galning, en tokstolle, ett träningsfreak och fylld av mycket kärlek. Det är delar av min bild utav Mårten, det som gör mig så lycklig är att när jag läser dessa inlägg på bloggen, så upptäcker jag att min bild av Mårten stämmer in på alla andras bild utav honom. Mårten är en sann vän, lite galen och tokig, men fylld av kärlek... Så ser jag Mårten.

Vem är jag... jo, Christoffer Odstam, en barndomsvän till M. När han inte var och härja utomlands utan bodde hemma i Kallhäll umgicks vi mycket. Trots att han ofta hade saker för sig så var han bra på att hålla kontakten. Senast vi pratade påminde han mig om hur jag skickat Niklas Oldeen till sjukhuset i en helikopter, jag hävdade att jag satt ju i skidbacken och att det var Niklas som kom i 200 knyck uppifrån in i mig... men svaret jag fick var: "ja precis... du satt i vägen, tjockis!".

Gliringar är Mårten en mästare på, att med ett skratt sprida glädje på ett hånfullt sätt. Vi har skickat ett par gliringar åt varandra genom dagarna... och jag vet, Mårten, jag använder för mycket smör när jag steker pytt i panna, men jag tränar nu, så det borde bli plus-minus-noll. Du är en stridspitt Mårten, det kommer jag alltid att säga, med glimten i ögat. Det är nämligen så att Mårten en gång plingade på dörren hemma hos mina föräldrar och frågade om jag skulle med och springa milen runt Ängsjö. Han höll på och tränade inför någon marsch i lumpen och undrade om jag ville följa med. Själv tackade jag bestämmt nej, men sa att om han ville ta ut sig så kunde han få lämna ryggsäcken på trappen och hämta den när han kom tillbaka... men det gick inte, för den hade han fyllt med sten och skulle nu träna att jogga med tung packning. Sådan är Mårten, så jag förstår att han föreslog löpning mellan tvättmaskinerna...

Jag satte mig här om dagen och kikade igenom en massa bilder från när vi var små och hittade lite roliga foton från när jag, Johan, Stefan och Mårten var på Zakynthos för ca 10 år sedan... Måste ha varit innan Mårten blev Muskel-Mårten, han som alltid ville brottas på gräsmattan, för på dessa foton är det Stefan och Johan(tro't eller ej) som står för musklerna.

Jag har lite svårt för solen och skapade mig första dagen en lite för röd bränna. Mårten ("som bott i Afrika", men inte heller tål sol) lyckades tillsammans med Johan se till så att grannarna bjöd mig på kylbalsam. Sedan låg de hela natten och hånade att det låg en "röd knubbig säl och våndades i sängen".

Men jag har fortfarande ett försvar! Det är få människor som likt Mårten älskar naturen. På samma greklandsresa snorklade vi lite och plötsligt dycker Mårten upp ur vattnet skrikandes: "titta titta... EN SJÖGURKA!! ...och den kissar!!!", det sprutade nämligen vatten ur den när han klämde på den.

För mig är det som hänt inte verklighet och i mitt hjärta kommer du Mårten fortsätta att finnas för att skicka gliringar, små brottas och delge värme. Saknaden är stor och ett svar på varför är vad jag önskar, även om det inte förbättrar något. Men är det det något jag är tacksam för så är det just det att så som jag uppfattar dig, så uppfattar fler dig. Som en levnadsglad, kärleksfull spjuver med glimten ständigt i ögat. Jag kan fundera på varför det är lättare att skicka en gliring till sin vän istället för att verkligen säga att man älskar honom och uppskattar honom, det är en läxa jag får ta med mig. Jag är även tacksam för att jag fick vara med i ditt liv och är det något jag lovar så är det verkligen att minnas dig med glädje...

På återseende...

/Christoffer