Det har nu gått en månad sedan jag träffade Mårten, och det känns fortfarande overkligt att jag aldrig kommer att träffa honom igen.
Snart har det gått tre veckor sedan det ofattbara beskedet kom, och först nu börjar jag inse konsekvenserna av det.
Vardagen har så smått börjat inträda, vilket till en början kändes skönt, men sedan kom vardagen att bli så vanlig, att det ovanliga i att Mårten inte går att nå, känns mer verklig.
Omständigheter i mitt liv som tidigare varit givna att ”bolla” med Mårten, är nu lämnade till att hanteras av mig själv, varför känslan av ensamhet mer och mer sprider sig.
Jag inser mer och mer vilken betydande roll du haft i mitt liv.
Jag inser att jag själv är ganska bekväm, och att ingen längre kommer att komma med förslaget om en paddlingstur, där vi varken skall ta med oss tändstickor, ved eller stormkök. En paddlingstur där elden skall vara stor, samt lägerplatsen skall placeras längst ut på klippan oavsett underlag, inte längre kommer att var en sommartradition för oss båda.
Snart har det gått tre veckor sedan det ofattbara beskedet kom, och först nu börjar jag inse konsekvenserna av det.
Vardagen har så smått börjat inträda, vilket till en början kändes skönt, men sedan kom vardagen att bli så vanlig, att det ovanliga i att Mårten inte går att nå, känns mer verklig.
Omständigheter i mitt liv som tidigare varit givna att ”bolla” med Mårten, är nu lämnade till att hanteras av mig själv, varför känslan av ensamhet mer och mer sprider sig.
Jag inser mer och mer vilken betydande roll du haft i mitt liv.
Jag inser att jag själv är ganska bekväm, och att ingen längre kommer att komma med förslaget om en paddlingstur, där vi varken skall ta med oss tändstickor, ved eller stormkök. En paddlingstur där elden skall vara stor, samt lägerplatsen skall placeras längst ut på klippan oavsett underlag, inte längre kommer att var en sommartradition för oss båda.
Bild tagen i syfte att reta min mor (Ann-Sofie) lite. Hon suckade ofta då vi berättade om våra planer och inför denna tur uppmanade hon oss att akta oss för de stora färgorna...
Mårten sitter dock i den säkra kajaken.
Jag inser även att jag mist den person i livet som jag hade hundra procent tillit till. Jag minns vår senaste tur, du kom släpandes på dina två kajaker, där den ena av dem är fullständigt livsfarlig. Mitt paddlingsrekord med nämnda kajak hade innan denna tur varit fem tag, jag tror att du hade 15-20 tag som personligt rekord. Tanken var att vi skulle ge oss iväg ut i mälaren och jag ifrågasatte detta, varpå du började skratta och sade något i stil med ”Johan, du och jag ordnar det, det kommer att bli kul”. Och jag helt olikt mig själv bara sade, ”vi kör”. Det var liksom du och jag och då kommer allt att ordna sig, så var det bara. Nämnda tur blev också lyckad, 5-6 tillfällen då kajaken slog runt, stor eld och ett tält längst ut på en klippa.
Premiärturens eldstad, sedan blev de bara större...Utöver dessa mer spänningsfulla upptåg så saknas du även nått så fruktansvärt i vardagen och jag inser att ingen annan någonsin kommer att kunna fylla din roll i mitt liv, men så är det nog att mista sin bästa vän.
Vem skall nu plocka mina loppor?
//Johan Rydwik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar