Livet har tagit en mycket overklig och oväntad vänding. Aldrig kunde vi väl föreställa oss att vi skulle sitta och planera för vårt barns begravning. Men det är precis vad vi gör. Sakta, sakta ett steg i taget.
Som vi meddelat tidigare blir begravningen nu på fredag den 5 febr kl 16. Direkt efter den blir det en minnesstund i Barkarby gård. Den ligger vid Barkarby torg, mellan kyrkan och pendeltåget. Alla som vill vara med och ta farväl av Mårten är varmt välkomna. På minnesstunden finns tillfälle för den som vill säga något eller på annat sätt minnas Mårten att göra det.
Anmälan till minnesstunden görs direkt till begravningsbyrån Ignis, tel 08-664 40 61 eller ostermalm@ignis.se. Svar senast 1 februari.
En sista hälsning från Mårten; Den här texten hade han skrivit på en kladdlapp som låg på hans skrivbord i Karlsborg.
May you step softly
Walk proudly
And always listen to the voice of your heart!
Sorgen och saknaden känns oändlig just nu men tack vare stöd från er alla försöker vi minnas Mårten med glädje!
Lena och Pelle
söndag 31 januari 2010
fredag 29 januari 2010
En månad utan Mårten
Det har nu gått en månad sedan jag träffade Mårten, och det känns fortfarande overkligt att jag aldrig kommer att träffa honom igen.
Snart har det gått tre veckor sedan det ofattbara beskedet kom, och först nu börjar jag inse konsekvenserna av det.
Vardagen har så smått börjat inträda, vilket till en början kändes skönt, men sedan kom vardagen att bli så vanlig, att det ovanliga i att Mårten inte går att nå, känns mer verklig.
Omständigheter i mitt liv som tidigare varit givna att ”bolla” med Mårten, är nu lämnade till att hanteras av mig själv, varför känslan av ensamhet mer och mer sprider sig.
Jag inser mer och mer vilken betydande roll du haft i mitt liv.
Jag inser att jag själv är ganska bekväm, och att ingen längre kommer att komma med förslaget om en paddlingstur, där vi varken skall ta med oss tändstickor, ved eller stormkök. En paddlingstur där elden skall vara stor, samt lägerplatsen skall placeras längst ut på klippan oavsett underlag, inte längre kommer att var en sommartradition för oss båda.
Snart har det gått tre veckor sedan det ofattbara beskedet kom, och först nu börjar jag inse konsekvenserna av det.
Vardagen har så smått börjat inträda, vilket till en början kändes skönt, men sedan kom vardagen att bli så vanlig, att det ovanliga i att Mårten inte går att nå, känns mer verklig.
Omständigheter i mitt liv som tidigare varit givna att ”bolla” med Mårten, är nu lämnade till att hanteras av mig själv, varför känslan av ensamhet mer och mer sprider sig.
Jag inser mer och mer vilken betydande roll du haft i mitt liv.
Jag inser att jag själv är ganska bekväm, och att ingen längre kommer att komma med förslaget om en paddlingstur, där vi varken skall ta med oss tändstickor, ved eller stormkök. En paddlingstur där elden skall vara stor, samt lägerplatsen skall placeras längst ut på klippan oavsett underlag, inte längre kommer att var en sommartradition för oss båda.
Bild tagen i syfte att reta min mor (Ann-Sofie) lite. Hon suckade ofta då vi berättade om våra planer och inför denna tur uppmanade hon oss att akta oss för de stora färgorna...
Mårten sitter dock i den säkra kajaken.
Jag inser även att jag mist den person i livet som jag hade hundra procent tillit till. Jag minns vår senaste tur, du kom släpandes på dina två kajaker, där den ena av dem är fullständigt livsfarlig. Mitt paddlingsrekord med nämnda kajak hade innan denna tur varit fem tag, jag tror att du hade 15-20 tag som personligt rekord. Tanken var att vi skulle ge oss iväg ut i mälaren och jag ifrågasatte detta, varpå du började skratta och sade något i stil med ”Johan, du och jag ordnar det, det kommer att bli kul”. Och jag helt olikt mig själv bara sade, ”vi kör”. Det var liksom du och jag och då kommer allt att ordna sig, så var det bara. Nämnda tur blev också lyckad, 5-6 tillfällen då kajaken slog runt, stor eld och ett tält längst ut på en klippa.
Premiärturens eldstad, sedan blev de bara större...Utöver dessa mer spänningsfulla upptåg så saknas du även nått så fruktansvärt i vardagen och jag inser att ingen annan någonsin kommer att kunna fylla din roll i mitt liv, men så är det nog att mista sin bästa vän.
Vem skall nu plocka mina loppor?
//Johan Rydwik
torsdag 28 januari 2010
Mårten Persson
Som mamma till Therese, Fredriks flickvän, har jag och min familj fått glädjen att lära känna familjen Persson och har då också träffat Mårten vid några tillfällen.
Ett särskilt minne är från Therese studentexamen 2005, då Mårten kom på uppvaktningen, en glad kille med mycket värme, tillsammans med sin mamma Lena.
Det fanns en spontanitet och omtänksamhet inte minst mot Therese mormor Gun, som Mårten hjälpte med både sittplats, filt och mat.
Jag kommer också ihåg de glada herrarna som poserade tillsammans när Fredrik tog studenten året efter.
Ett härligt foto taget på skolgården.
Det känns så overkligt att Mårten inte längre finns ibland oss och känslan att, som förälder överleva sina barn känns helt ofattbar.
Sorgen är stor och ni finns alltid med oss i våra tankar i detta tomrum efter Mårten, som vi ändå kommer att minnas med glädje.
Kramar
Margaretha, Klas, Martin, Therese, Nicole och Caroline
Ett särskilt minne är från Therese studentexamen 2005, då Mårten kom på uppvaktningen, en glad kille med mycket värme, tillsammans med sin mamma Lena.
Det fanns en spontanitet och omtänksamhet inte minst mot Therese mormor Gun, som Mårten hjälpte med både sittplats, filt och mat.
Jag kommer också ihåg de glada herrarna som poserade tillsammans när Fredrik tog studenten året efter.Ett härligt foto taget på skolgården.
Det känns så overkligt att Mårten inte längre finns ibland oss och känslan att, som förälder överleva sina barn känns helt ofattbar.Sorgen är stor och ni finns alltid med oss i våra tankar i detta tomrum efter Mårten, som vi ändå kommer att minnas med glädje.
Kramar
Margaretha, Klas, Martin, Therese, Nicole och Caroline
onsdag 27 januari 2010
"Det här är så fel"
Mårten
Det här är så fel. Du hade så mycket av ditt liv ännu olevt. Och du hade gjort något bra av det. För vi tror att det var det du var bra på – att göra något av livet.
Vi lärde känna dig som liten – på samma dagis som våra pojkar Torbjörn och Ola och hemma hos er på Zinkvägen. Vi hälsade på er i Tanzania och vi fortsatta att följa dina öden och äventyr genom Pelle och Lena.
Och det verkar ju som alla som skriver här har sett samma sak som jag tror vi såg redan när du var liten – att du hade en aptit och nyfikenhet på livet som var på något sätt smittsam. Jo, Mårten – vi minns dig med glädje.
Bilderna är från sommaren 1990 i Dar es Salaam. Beredd på att fånga en fotboll och uppklättrad i favoritträdet. Det var sådan du var för oss.
Anne och Hasse
Det här är så fel. Du hade så mycket av ditt liv ännu olevt. Och du hade gjort något bra av det. För vi tror att det var det du var bra på – att göra något av livet.
Vi lärde känna dig som liten – på samma dagis som våra pojkar Torbjörn och Ola och hemma hos er på Zinkvägen. Vi hälsade på er i Tanzania och vi fortsatta att följa dina öden och äventyr genom Pelle och Lena.
Och det verkar ju som alla som skriver här har sett samma sak som jag tror vi såg redan när du var liten – att du hade en aptit och nyfikenhet på livet som var på något sätt smittsam. Jo, Mårten – vi minns dig med glädje.
Bilderna är från sommaren 1990 i Dar es Salaam. Beredd på att fånga en fotboll och uppklättrad i favoritträdet. Det var sådan du var för oss.
Anne och Hasse
söndag 24 januari 2010
Mårten
Uppmaningen "Minns mig med glädje - inte med sorg" blir inte svår att följa för med Mårten följde alltid en glad vind när han drog fram, om än med egen humor som kunde tolkas lite olika beroende på stunden men när man ser tillbaka så var det ändå en glad vind.
Jag är Mårtens äldsta kusin (om jag inte missat något) Joachim Thörnblad och fick vetskap av vad som hänt precis vid hemkomsten efter en semester i SydAfrika. Glada av att vara hemma byttes till chock av vetskapen men den fulla tyngden av vad som skett inträffade hos mig först ett par dagar senare på jobbet. Att kunna läsa i denna blog och se andras minnen av dig mildrar det en aning.
En del av posterna här skrattar jag gott som exempelvis om Mårtens
bestämda åsikt vad det gäller temperaturen på AC:n;
Årskiftet 97/98 så var vår familj på besök hos Perssons i Namibia (såsom
min bror beskriver under "Mårten med randiga fötter"). Första natten
efter hemkomsten på safarin så delade jag och Mårten rum. Det var bra i
början men någon gång mitt i natten så vaknade jag av att det var
rysligt kallt så att jag var tvungen att klä mig samt hitta allt i
filtväg jag kunde i rummet. När det åter blev ljust så kollade jag av
den inställda temperaturen och fann att den var på 16 grader!
Kusinen med fart i.. Absolut!
På något sätt så påminner det om Pelle själv som också har mycket fart i
sig (eller hade det i varje fall i yngre dagar) och hade Pelle haft
tillgång till AC då så är jag övertygad om att han också skulle valt att
ha det svalt om natten.
----
Joachim Thörnblad
Jag är Mårtens äldsta kusin (om jag inte missat något) Joachim Thörnblad och fick vetskap av vad som hänt precis vid hemkomsten efter en semester i SydAfrika. Glada av att vara hemma byttes till chock av vetskapen men den fulla tyngden av vad som skett inträffade hos mig först ett par dagar senare på jobbet. Att kunna läsa i denna blog och se andras minnen av dig mildrar det en aning.
En del av posterna här skrattar jag gott som exempelvis om Mårtens
bestämda åsikt vad det gäller temperaturen på AC:n;
Årskiftet 97/98 så var vår familj på besök hos Perssons i Namibia (såsom
min bror beskriver under "Mårten med randiga fötter"). Första natten
efter hemkomsten på safarin så delade jag och Mårten rum. Det var bra i
början men någon gång mitt i natten så vaknade jag av att det var
rysligt kallt så att jag var tvungen att klä mig samt hitta allt i
filtväg jag kunde i rummet. När det åter blev ljust så kollade jag av
den inställda temperaturen och fann att den var på 16 grader!
Kusinen med fart i.. Absolut!
På något sätt så påminner det om Pelle själv som också har mycket fart i
sig (eller hade det i varje fall i yngre dagar) och hade Pelle haft
tillgång till AC då så är jag övertygad om att han också skulle valt att
ha det svalt om natten.
----
Joachim Thörnblad
Bästa gruppchefen
Det var för ett par timmar sedan jag fick höra den mycket tragiska nyheten. Det är så svårt att förstå, jag vill inte tro att det är sant. Jag hade turen att få spendera åtta månader, i princip dygnet runt, med Mårten, eller korpral Persson som han hette då. Samma dag som vi hade fått reda på att Mårten skulle vara vår gruppchef så pratade vi inom gruppen om att vi hade haft tur som fått just denna gruppchef. Det visade sig att vårt första intryck stämde väl överrens med verkligheten, Mårten var en utmärkt gruppchef och en väldigt bra vän som alltid stöttade när det behövdes. Han hade en unik förmåga att se positivt på tillvaron när allt var jobbigt, jag minns honom ofta som leendes när vi andra svor över tillvaron i lumpen. Jag kommer ihåg att han sa den något motsägelsefulla frasen: "Jag tycker om att må dåligt". Han syftade till känslan av att få utsättas för något mycket krävande och tillfredställelsen av att klara av det. Att sitta på värnpliktsbussen till Stockholm efter en hård fältvecka i Karlsborgs skogar.
Som en del av lumpen spenderade jag och Mårten fyra veckor på traumaavdelningen på Karolinska Sjukhuset, det var en väldigt händelserik månad och jag är mycket tacksam att jag fick dela upplevelsen med Mårten.
Jag har så mycket känslor och tankar i huvudet nu, men det är svårt att sätta dem till ord. Mårten är en fantastisk person och jag känner mig otroligt privilegierad för all tid jag fått spendera med honom.
Jag vet inte vad för syn Mårten hade på livet efter detta, men antagligen utsätter han sig själv för nya extrema utmaningar där han är nu.
Tack Mårten för den tid jag fick spendera med dig. Jag utvecklades mycket som person under denna tid, inte minst visade du mig hur möter tunga utmaningar med ett leende.
- Sebastian Sjöqvist
Mårten i mitten.
Som en del av lumpen spenderade jag och Mårten fyra veckor på traumaavdelningen på Karolinska Sjukhuset, det var en väldigt händelserik månad och jag är mycket tacksam att jag fick dela upplevelsen med Mårten.
Jag har så mycket känslor och tankar i huvudet nu, men det är svårt att sätta dem till ord. Mårten är en fantastisk person och jag känner mig otroligt privilegierad för all tid jag fått spendera med honom.
Jag vet inte vad för syn Mårten hade på livet efter detta, men antagligen utsätter han sig själv för nya extrema utmaningar där han är nu.
Tack Mårten för den tid jag fick spendera med dig. Jag utvecklades mycket som person under denna tid, inte minst visade du mig hur möter tunga utmaningar med ett leende.
- Sebastian Sjöqvist
Mårten i mitten.
Hej
Jag flyttade från Zinkvägen 13, redan 1983 men min pappa både kvar till 2007.
Och jag har sett "Perssons" pojkar växa upp och även fått
rapporter av mina föräldrar och sett julkort och läst julbrev från
många olika ställen i världen där "Perssons" bott.
Men då jag tänker på Mårten är det alltid sommar och jag står på andra
sidan häcken pratar med Lena och Pelle eller bara pysslar i mina
föräldrars trädgård. Helt plötslig hörs det ett iiiiiiiii från Anton
och då far Mårten förbi med Anton högt över sitt huvud. I bland kom
Mårten över för att låna nyckeln för han har glömt sin eller för att
prata med min pappa Kurt om en motor eller låna något verktyg. Jag ser
även framför mig en sportig kille med skägg, mössa och ett stort
leende. Att han inte finns bland oss längre är ofattbart
Många varma hälsningar Elisabeth
Och jag har sett "Perssons" pojkar växa upp och även fått
rapporter av mina föräldrar och sett julkort och läst julbrev från
många olika ställen i världen där "Perssons" bott.
Men då jag tänker på Mårten är det alltid sommar och jag står på andra
sidan häcken pratar med Lena och Pelle eller bara pysslar i mina
föräldrars trädgård. Helt plötslig hörs det ett iiiiiiiii från Anton
och då far Mårten förbi med Anton högt över sitt huvud. I bland kom
Mårten över för att låna nyckeln för han har glömt sin eller för att
prata med min pappa Kurt om en motor eller låna något verktyg. Jag ser
även framför mig en sportig kille med skägg, mössa och ett stort
leende. Att han inte finns bland oss längre är ofattbart
Många varma hälsningar Elisabeth
lördag 23 januari 2010
Hej Mårten!
Du kommer nog inte ihåg mig, men jag glömmer aldrig dig. Det är många år se’n vi sågs. Då var du bara en liten lockig kille. Jonatans lillebror. När jag såg dig då tänkte jag direkt på barnboksfiguren ”den vilda bebin” och så har jag kommit ihåg dig i alla år. Det var väl något i ditt väsen som kröp in i mitt hjärta och stannade kvar där.
När jag fick höra att du skulle till Afghanistan gillade jag det inte. Hörde mig för lite då och då med Jonatan eller Marcus hur lång tid det var kvar tills du skulle komma hem och drog en lättnadens suck när jag fick höra att du var tillbaka.
Nu undrar du säkert: Vem sjutton är det som skriver? Jag är Marcus Åströms mamma, som har följt dig på avstånd genom åren. Och varje gång jag läser ”Den vilda bebin” för något av mina barnbarn tänker jag på dig.
När jag läste din blogg så förstod jag att mitt intryck av dig inte var fel och att det har bestått genom ditt liv. Av dem som skrivit på bloggen har många beskrivit dig bland annat som vild (fast inte bebi, förstås).
Mårten, jag kommer aldrig glömma dig, du kommer för alltid ge namnet MÅRTEN ett speciellt skimmer och den lilla lockiga killen kommer fram på näthinnan.
En stor kram till dig från Marcus mamma Ulla
När jag fick höra att du skulle till Afghanistan gillade jag det inte. Hörde mig för lite då och då med Jonatan eller Marcus hur lång tid det var kvar tills du skulle komma hem och drog en lättnadens suck när jag fick höra att du var tillbaka.
Nu undrar du säkert: Vem sjutton är det som skriver? Jag är Marcus Åströms mamma, som har följt dig på avstånd genom åren. Och varje gång jag läser ”Den vilda bebin” för något av mina barnbarn tänker jag på dig.
När jag läste din blogg så förstod jag att mitt intryck av dig inte var fel och att det har bestått genom ditt liv. Av dem som skrivit på bloggen har många beskrivit dig bland annat som vild (fast inte bebi, förstås).
Mårten, jag kommer aldrig glömma dig, du kommer för alltid ge namnet MÅRTEN ett speciellt skimmer och den lilla lockiga killen kommer fram på näthinnan.
En stor kram till dig från Marcus mamma Ulla
fredag 22 januari 2010
Mårtens skratt kan inte skrivas ”HaHaHa” utan bara ”HEHEHE”
Imorgon skulle du komma hem var tanken från början. Sist jag träffade dig i samband med jul var du som du brukar, glad, sprallig, omogen och rolig. Men som jag vet att en av dina andra kompisar har beskrivit så kan du gå från att vara otroligt omogen till fruktansvärt mogen.
Jag heter Petter Rydwik och är en ”familjevän” till Mårten. Eftersom våra familjer känt varandra sedan en lång tid tillbaka och att du är min brors närmsta vän har jag stött på dig i tid och i otid. Jag minns att jag skulle rycka in i lumpen för ett antal år sedan och var otroligt nervös inför det. Att lämna tryggheten här hemma och ge sig iväg under en långperiod var nervöst för mig men en klackspark för dig. Jag visste inte så mycket om lumpen. Jag hade ingen i min familj som gjort det förutom min morbror som stack utan att ha muckat. Jag vet att du Mårten hade ett av dina bättre äventyr i lumpen vilket har speglat mycket av din yrkeskarriär. Jag tror faktiskt att min yrkesinriktning har en påverkan från min ”lumpen-tid”. Som ni alla vet så pratar alla om ”lumpen-minnen”. Och det intressanta är att bara dem som gjort lumpen kan förstå varför det är så kul att prata om det. De som inte gjort lumpen har ingen förståelse varför det kan vara så förbannat roligt. Jag minns att du och jag pratade lumpen och jag minns även att jag fick en liter lättfil av dig i studentpresent. Det finns en förklaring bakom presenten. Det var så att Mårten och Johan under den tiden de var betydligt större än mig och då gärna ”latchade” och retades lite med mig och att jag avskyr fil. När jag diskar filtallrikar får jag kvällningar. Johan och Mårten var inte sena med att uppmärksamma denna fobi. Jag kommer ihåg att jag låg hemma på mässingsvägen hos mina föräldrar med Johan och Mårten över mig fastkilad på mattan, med en nyöppnad filmjölkstetra skvalpandes över mitt ansikte. De hällde aldrig fil på mig men de placerade filmjölkstetran framför min näsa och bara tryckte på mitten av den. Som ni alla förstår utsöndras det en lukt som jag för allt i världen vill slippa. Jag får panik och Mårten börjar skratta och som ni alla vet kan Mårtens skratt inte skrivas ”HaHaHa” utan bara ”HEHEHE”. Även fast detta kan tyckas vara en traumatisk upplevelse för mig så minns jag hela händelsen med glädje.
Du är saknad Mårten och det gör fruktansvärt ont men du kommer alltid finnas bland oss. Du är en glädjespridare och kommer så förbli ända skillnaden är att du just nu bara finns i våra hjärtan och i våra tankar men det är inte så bara.
Ps. Hälsa alla som bara du har privilegiet att träffa.
Många Kramar
/Petter Rydwik
Jag heter Petter Rydwik och är en ”familjevän” till Mårten. Eftersom våra familjer känt varandra sedan en lång tid tillbaka och att du är min brors närmsta vän har jag stött på dig i tid och i otid. Jag minns att jag skulle rycka in i lumpen för ett antal år sedan och var otroligt nervös inför det. Att lämna tryggheten här hemma och ge sig iväg under en långperiod var nervöst för mig men en klackspark för dig. Jag visste inte så mycket om lumpen. Jag hade ingen i min familj som gjort det förutom min morbror som stack utan att ha muckat. Jag vet att du Mårten hade ett av dina bättre äventyr i lumpen vilket har speglat mycket av din yrkeskarriär. Jag tror faktiskt att min yrkesinriktning har en påverkan från min ”lumpen-tid”. Som ni alla vet så pratar alla om ”lumpen-minnen”. Och det intressanta är att bara dem som gjort lumpen kan förstå varför det är så kul att prata om det. De som inte gjort lumpen har ingen förståelse varför det kan vara så förbannat roligt. Jag minns att du och jag pratade lumpen och jag minns även att jag fick en liter lättfil av dig i studentpresent. Det finns en förklaring bakom presenten. Det var så att Mårten och Johan under den tiden de var betydligt större än mig och då gärna ”latchade” och retades lite med mig och att jag avskyr fil. När jag diskar filtallrikar får jag kvällningar. Johan och Mårten var inte sena med att uppmärksamma denna fobi. Jag kommer ihåg att jag låg hemma på mässingsvägen hos mina föräldrar med Johan och Mårten över mig fastkilad på mattan, med en nyöppnad filmjölkstetra skvalpandes över mitt ansikte. De hällde aldrig fil på mig men de placerade filmjölkstetran framför min näsa och bara tryckte på mitten av den. Som ni alla förstår utsöndras det en lukt som jag för allt i världen vill slippa. Jag får panik och Mårten börjar skratta och som ni alla vet kan Mårtens skratt inte skrivas ”HaHaHa” utan bara ”HEHEHE”. Även fast detta kan tyckas vara en traumatisk upplevelse för mig så minns jag hela händelsen med glädje.
Du är saknad Mårten och det gör fruktansvärt ont men du kommer alltid finnas bland oss. Du är en glädjespridare och kommer så förbli ända skillnaden är att du just nu bara finns i våra hjärtan och i våra tankar men det är inte så bara.
Ps. Hälsa alla som bara du har privilegiet att träffa.
Många Kramar
/Petter Rydwik
torsdag 21 januari 2010
Mårtens begravning
Dödsannonsen med följande text kommer att publiceras i DN och Järfällanytt;
Vår Älskade
Mårten Persson
* 26 september 1982
har hastigt lämnat oss
i outsäglig sorg och saknad
10 januari 2010
Lena och Pelle
Jonatan och Hanna
Ebba
Fredrik och Therese
Mormor Morfar Farfar
Släkt och många vänner
Tack för vad du givit
tack för vad du var
tack för minnen ljusa
som du lämnat kvar
Begravningen äger rum i
Järfälla kyrka fredagen den
5 februari kl 16.00.
Valfri klädsel. Efter akten
inbjudes till minnesstund.
Svar till Ignis
tel 08-664 40 61 eller
ostermalm@ignis.se
senast 1 februari.
I stället för blommor
tänk gärna på
Läkare utan gränser
pg 90 06 03-2 eller Svenska
Afghanistankommittén
pg 90 07 80-8.
Vår Älskade
Mårten Persson
* 26 september 1982
har hastigt lämnat oss
i outsäglig sorg och saknad
10 januari 2010
Lena och Pelle
Jonatan och Hanna
Ebba
Fredrik och Therese
Mormor Morfar Farfar
Släkt och många vänner
Tack för vad du givit
tack för vad du var
tack för minnen ljusa
som du lämnat kvar
Begravningen äger rum i
Järfälla kyrka fredagen den
5 februari kl 16.00.
Valfri klädsel. Efter akten
inbjudes till minnesstund.
Svar till Ignis
tel 08-664 40 61 eller
ostermalm@ignis.se
senast 1 februari.
I stället för blommor
tänk gärna på
Läkare utan gränser
pg 90 06 03-2 eller Svenska
Afghanistankommittén
pg 90 07 80-8.
Behov av bombdesarmering på Zinkvägen 11
Marcus Åström heter jag och som barndomskompis till Jonatan hängde jag en hel del på Chateau Zinkvägen 11. Fick då naturligtvis även jag min beskärda del av Mårten Persson och en av de saker som jag minns bäst är hur Mårten stack ut i syskonskaran.
Till skillnad från Jonatan och Fredrik, som likt lugna och gosiga ardennerhästar (jajajaja.....kanske inte helt snäll liknelse men den får ni leva med) utan protester accepterade Lenas och Pelles myndiga kommandon från bakom familjeplogen så hade Mårten ett lite annorlunda förhållingssätt till disciplin.
Följande skedde utanför toaletten på entréplan. Jag satt i trappan och hade en fantastisk utsikt över händelseförloppet men har idag inte en aning om vad det var Pelle bad Mårten att göra men något i Pelles ton (eller om det kanske räckte med att Pelle överhuvudtaget öppnade munnnen) hade samma effekt på Mårten som ett ton dynamit i mitten av en majbrasa. Alltså total destruktion, kaos och en rent ut sagt j-vligt hög ljudnivå!
Mårten, som väl var runt tio år, närmast exploderade i en kakafoni av diverse strupljud och svordomar som skulle få en lingvist att flitigt börja anteckna. Han smällde i toadörren, vrålade ännu mer, vrålade lite till och lyckades sen, med en koordineringsförmåga värdig en tandemsimhoppare, sparka i väggarna och skrika sig uppför trappan och in på sitt rum till vilket dörren stängdes med ett försynt "Klick". Inte.
Hur kul det än var att som finnig och allmänt störig tonåring beskåda en sådan total förvandling, från krullig busprick till psykotisk dörrmördare, så är det ändå Pelles ansiktsuttryck jag minns mest. "Tappade hakan" räcker liksom inte riktigt till för att beskriva det hela utan jag skulle snarare kalla det "En tandläkares önskedröm". Aldrig har någon presenterat sina molarer på ett sådant förtjänstfullt sätt som Pelle under de få sekunderna det varade.
Ett minne av en helt annan kategori är när jag och min familj hälsade på ute i Kallhäll förra sommaren. Min dotter Moa, då tre år, blev genast föremål för Mårtens genuina och härliga omsorger. Det byggdes barbieslott av grässtrån, hästar galloperade och både Mårten och Moa sken som solar.
Trots de komiska poängerna i ditt dörrmörderi kära trotyl-Mårten, så är det ändå denna typ av minnen jag kommer att minnas mest. Din generösa och vänliga personlighet och din levnadsglädje som utan undantag smittade av sig på alla som hade förmånen att lära känna dig.
Många kramar till dig från Marcus och Johanna samt våra barn Moa och Alma, vi minns dig garanterat med massvis av glädje!
Till skillnad från Jonatan och Fredrik, som likt lugna och gosiga ardennerhästar (jajajaja.....kanske inte helt snäll liknelse men den får ni leva med) utan protester accepterade Lenas och Pelles myndiga kommandon från bakom familjeplogen så hade Mårten ett lite annorlunda förhållingssätt till disciplin.
Följande skedde utanför toaletten på entréplan. Jag satt i trappan och hade en fantastisk utsikt över händelseförloppet men har idag inte en aning om vad det var Pelle bad Mårten att göra men något i Pelles ton (eller om det kanske räckte med att Pelle överhuvudtaget öppnade munnnen) hade samma effekt på Mårten som ett ton dynamit i mitten av en majbrasa. Alltså total destruktion, kaos och en rent ut sagt j-vligt hög ljudnivå!
Mårten, som väl var runt tio år, närmast exploderade i en kakafoni av diverse strupljud och svordomar som skulle få en lingvist att flitigt börja anteckna. Han smällde i toadörren, vrålade ännu mer, vrålade lite till och lyckades sen, med en koordineringsförmåga värdig en tandemsimhoppare, sparka i väggarna och skrika sig uppför trappan och in på sitt rum till vilket dörren stängdes med ett försynt "Klick". Inte.
Hur kul det än var att som finnig och allmänt störig tonåring beskåda en sådan total förvandling, från krullig busprick till psykotisk dörrmördare, så är det ändå Pelles ansiktsuttryck jag minns mest. "Tappade hakan" räcker liksom inte riktigt till för att beskriva det hela utan jag skulle snarare kalla det "En tandläkares önskedröm". Aldrig har någon presenterat sina molarer på ett sådant förtjänstfullt sätt som Pelle under de få sekunderna det varade.
Ett minne av en helt annan kategori är när jag och min familj hälsade på ute i Kallhäll förra sommaren. Min dotter Moa, då tre år, blev genast föremål för Mårtens genuina och härliga omsorger. Det byggdes barbieslott av grässtrån, hästar galloperade och både Mårten och Moa sken som solar.
Trots de komiska poängerna i ditt dörrmörderi kära trotyl-Mårten, så är det ändå denna typ av minnen jag kommer att minnas mest. Din generösa och vänliga personlighet och din levnadsglädje som utan undantag smittade av sig på alla som hade förmånen att lära känna dig.
Många kramar till dig från Marcus och Johanna samt våra barn Moa och Alma, vi minns dig garanterat med massvis av glädje!
“It´s hard to soar like an eagle when you are surrounded by turkeys.”
Vi heter Annika Melin och Karin Nordqvist och är två av Mårtens kompisar från Uppsala. Vi träffades redan första veckan på sjuksköterskeprogrammet när vi hamnade i samma basgrupp och har umgåtts mycket sedan dess. Under studietiden blev det många promenader mellan Flogsta och Döbelnsgatan, då vi passade på att diskutera livets väsentliga och oväsentliga delar . På Uppsalas nationer har vi spenderat många roliga kvällar tillsammans.
Det är med stor sorg i våra hjärtan som vi skriver detta brev till dig Mårten.
Fina, fina Mårten. Som vi saknar dig!! Du hade så många goda egenskaper. Vi kan bara bekräfta den bild som övriga ger av din personlighet: en levnadsglad tokstolle med glimten i ögat och nära till skratt. Du smittade oss alla med din positiva livssyn och du såg aldrig några hinder. Din inställning till både jobb och andra utmaningar sammanfattas av ditt favoritcitat (som kanske är ditt eget?); ”Det man vill det får man”. Du visste att så länge man kämpar och lägger ned sin själ i något så kommer man att uppnå det. Denna inställning förmedlade du till din omgivning. Du talade om för oss att vi klarade det vi ville. Vi var övertygade om att du skulle gå långt i livet med dina höga ambitioner.
Vi tycker att det delvis är din förtjänst att många av oss i gänget från sjuksköterskeprogrammet sysslar med friluftsaktiviteter nu. Du fick oss alla att uppskatta friluftsliv och sport och din tävlingslystnad bidrog sannolikt till det, vi ville alla på något vis imponera på dig! Som en följd av detta har vi båda genomfört flera fysiska utmaningar som vi inte trodde var möjliga. Vi har också gjort flera fjällresor tillsammans och här följer några bilder från en av dessa. Det syns att det är några år sedan!
Mårten, du måste erkänna att du också var mycket hemlighetsfull. Du lyckades på något vis mystifiera din person och gjorde på så vis många (läs tjejer) intresserade. Säg vilken tjej som träffat Mårten som inte fattat tycke för honom? Otaliga är de som försökt vinna ditt hjärta.
Flera har nämnt din förmåga att dikta och här kommer ännu ett exempel på detta. Den här texten skrev Mårten i ett sms till oss under vår första praktikplacering: “Efter att ha kommit hem efter elva stiger den tappra samariten upp i ottan för ännu en dag i kärlekens och hjälpandets tecken. Att min kropp slits och att jag aldrig får inmundiga alkohol bekommer mig inte nämnvärt. Hoppas eran helg blir lika blomstrande som min.)”
Vi såg upp till dig Mårten. Ditt mod, din kunskap och din förmåga att se alla. Vi är tacksamma över att vi har fått vara dina vänner och är glada och tacksamma för den, om än korta tid, vi fick tillsammans med dig.
Kramar från Ankan och Kakan
Det är med stor sorg i våra hjärtan som vi skriver detta brev till dig Mårten.
Fina, fina Mårten. Som vi saknar dig!! Du hade så många goda egenskaper. Vi kan bara bekräfta den bild som övriga ger av din personlighet: en levnadsglad tokstolle med glimten i ögat och nära till skratt. Du smittade oss alla med din positiva livssyn och du såg aldrig några hinder. Din inställning till både jobb och andra utmaningar sammanfattas av ditt favoritcitat (som kanske är ditt eget?); ”Det man vill det får man”. Du visste att så länge man kämpar och lägger ned sin själ i något så kommer man att uppnå det. Denna inställning förmedlade du till din omgivning. Du talade om för oss att vi klarade det vi ville. Vi var övertygade om att du skulle gå långt i livet med dina höga ambitioner.
Vi tycker att det delvis är din förtjänst att många av oss i gänget från sjuksköterskeprogrammet sysslar med friluftsaktiviteter nu. Du fick oss alla att uppskatta friluftsliv och sport och din tävlingslystnad bidrog sannolikt till det, vi ville alla på något vis imponera på dig! Som en följd av detta har vi båda genomfört flera fysiska utmaningar som vi inte trodde var möjliga. Vi har också gjort flera fjällresor tillsammans och här följer några bilder från en av dessa. Det syns att det är några år sedan!
Mårten, du måste erkänna att du också var mycket hemlighetsfull. Du lyckades på något vis mystifiera din person och gjorde på så vis många (läs tjejer) intresserade. Säg vilken tjej som träffat Mårten som inte fattat tycke för honom? Otaliga är de som försökt vinna ditt hjärta. Flera har nämnt din förmåga att dikta och här kommer ännu ett exempel på detta. Den här texten skrev Mårten i ett sms till oss under vår första praktikplacering: “Efter att ha kommit hem efter elva stiger den tappra samariten upp i ottan för ännu en dag i kärlekens och hjälpandets tecken. Att min kropp slits och att jag aldrig får inmundiga alkohol bekommer mig inte nämnvärt. Hoppas eran helg blir lika blomstrande som min.)”
Vi såg upp till dig Mårten. Ditt mod, din kunskap och din förmåga att se alla. Vi är tacksamma över att vi har fått vara dina vänner och är glada och tacksamma för den, om än korta tid, vi fick tillsammans med dig.
Kramar från Ankan och Kakan
onsdag 20 januari 2010
Mårten med randiga fötter
Jag har svårt att ta in det som har hänt. Det känns riktigt konstigt att skriva om minnen, för du borde ju vara med oss och fortsätta att sprudla av energi och upptåg. Jag, din näst äldste kusin Patrik, fick reda på vad som hänt när vi landade på Arlanda efter en semester i Sydafrika.
Jag minns dig som den där lilla kusinen med fart i. Såsmåningom växte du upp och förbi mig både på längden och med muskelmassa. Knappast en liten grabb längre. Fast du hade ju alltid lekfullheten där. Och den visade du prov på ofta, inte minst när jag kom på besök med mina två söner Felix och Marcus. Då drogs det fram gamla personleksaker och leken var i full gång.
Ett annat minne jag har var då vår familj hälsade på Perssons i Namibia över nyår 1997-98, dvs 12 år sen. Då var jag ungefär lika gammal som du är nu. Vi gjorde en fantastiskt strapatsfylld rundtur arrangerad av Persson Travel Agency där vi fick uppleva bush, bergsvandring, safari, dinosauriespår, sanddynor och en vild atlantkust. Vattnet utanför denna kust är kallt men mycket näringsrikt och fyllt av hajar. Inte så bra för badturister, men desto bättre för sportfiskare.
Och hur var det då med rubriken på detta inlägg? Blev Mårten illa biten av en haj? Nej, men av nåt annat. Det var ordentligt mulet den dagen och då tror man ju inte att solen biter. Eller hur? Om man tittar riktigt noga på bilden här nedan så ser man att Mårten fiskade i svarta sandaler.
När han tog av sig sandalerna framåt kvällen så framträdde ett härligt polkagrismönster. Tyvärr har jag inget kort på det, men jag drar mig till minnes att det sved ordentligt.
Fast det gjorde knappast så ont som det gör inom oss alla här och nu. Men genom att minnas dig med glädje och inte med sorg så lindras smärtan en aning.
Patrik, Felix och Marcus
Jag minns dig som den där lilla kusinen med fart i. Såsmåningom växte du upp och förbi mig både på längden och med muskelmassa. Knappast en liten grabb längre. Fast du hade ju alltid lekfullheten där. Och den visade du prov på ofta, inte minst när jag kom på besök med mina två söner Felix och Marcus. Då drogs det fram gamla personleksaker och leken var i full gång.
Ett annat minne jag har var då vår familj hälsade på Perssons i Namibia över nyår 1997-98, dvs 12 år sen. Då var jag ungefär lika gammal som du är nu. Vi gjorde en fantastiskt strapatsfylld rundtur arrangerad av Persson Travel Agency där vi fick uppleva bush, bergsvandring, safari, dinosauriespår, sanddynor och en vild atlantkust. Vattnet utanför denna kust är kallt men mycket näringsrikt och fyllt av hajar. Inte så bra för badturister, men desto bättre för sportfiskare.
Nu var väl ingen av oss fanatiska fiskenissar, men självklart ville vi prova fiskelyckan och med hjälp av erfarna guider lyckades vi bärga några hajar. Nåja, inte alla kanske. Själv fick jag bara upp ett rejält bottennapp (tånghaj?), men du kunde stoltsera med en liten fin pyjamashaj.
Och hur var det då med rubriken på detta inlägg? Blev Mårten illa biten av en haj? Nej, men av nåt annat. Det var ordentligt mulet den dagen och då tror man ju inte att solen biter. Eller hur? Om man tittar riktigt noga på bilden här nedan så ser man att Mårten fiskade i svarta sandaler.
När han tog av sig sandalerna framåt kvällen så framträdde ett härligt polkagrismönster. Tyvärr har jag inget kort på det, men jag drar mig till minnes att det sved ordentligt.Fast det gjorde knappast så ont som det gör inom oss alla här och nu. Men genom att minnas dig med glädje och inte med sorg så lindras smärtan en aning.
Patrik, Felix och Marcus
tisdag 19 januari 2010
Mer minnen
En dryg vecka har gått sedan du lämnade oss. Vissa av oss försöker återgå till något som liknar en vardag, men det är tungt... otroligt tungt. Du finns i tankarna konstant, säkert hos oss alla.
Många har skrivit här. Både med sorg och med glädje. Man har fått ta del av många otroligt fina och rörande berättelser om Mårten och snabbt såg man mönster i hans varma, livliga och ibland galna natur. Tyckte att det kunda vara en bra ide att haka på ett par av dessa.
Det första jag såg va det som Niklas hade skrivit hans tendens till nattliga äventyr och dialoger/monologer. Har haft Mårten sovandes på min soffa ett många gånger och delat rum på resor ännu fler. Även jag kan gå i god för att han säkert kom fram till mycket saker i sovande stund. Minns tyvärr inget särskillt av det han sa men många saker har han sagt som har fått en att undra. Vanligast förekommande va nog ändå små finurliga skratt och fnissningar. Kanske hade han lika mycke hyss för sig i drömmarna som vaket tillstånd.
Ett annat va hans strikta åsikter om AC och sovtemperaturer. Jag, mårten och vår kompis Johan Bergqvist spenderade en sommarvecka i Barcelona för ett antal år sen. I detta rum fanns en AC ovanför toalettdörren. Även denna gång låg Mårten längst bort. Han påstog konstant att optimal sovtempratur va 19 grader, varken mer elller mindre. Jag och Johan försökte vara resoluta i att det var två mot en, men ändå va han där på natten och sänkte. "Vad gör du Mårten?", "Ingenting, sov nu...". Det slutade med att jag låg och sov i sommarvarma Spanien med en tjock filt. Johan och jag blev även vi förkylda. Även detta var Mårten nöjd med.
Många har skrivit här. Både med sorg och med glädje. Man har fått ta del av många otroligt fina och rörande berättelser om Mårten och snabbt såg man mönster i hans varma, livliga och ibland galna natur. Tyckte att det kunda vara en bra ide att haka på ett par av dessa.
Det första jag såg va det som Niklas hade skrivit hans tendens till nattliga äventyr och dialoger/monologer. Har haft Mårten sovandes på min soffa ett många gånger och delat rum på resor ännu fler. Även jag kan gå i god för att han säkert kom fram till mycket saker i sovande stund. Minns tyvärr inget särskillt av det han sa men många saker har han sagt som har fått en att undra. Vanligast förekommande va nog ändå små finurliga skratt och fnissningar. Kanske hade han lika mycke hyss för sig i drömmarna som vaket tillstånd.
Ett annat va hans strikta åsikter om AC och sovtemperaturer. Jag, mårten och vår kompis Johan Bergqvist spenderade en sommarvecka i Barcelona för ett antal år sen. I detta rum fanns en AC ovanför toalettdörren. Även denna gång låg Mårten längst bort. Han påstog konstant att optimal sovtempratur va 19 grader, varken mer elller mindre. Jag och Johan försökte vara resoluta i att det var två mot en, men ändå va han där på natten och sänkte. "Vad gör du Mårten?", "Ingenting, sov nu...". Det slutade med att jag låg och sov i sommarvarma Spanien med en tjock filt. Johan och jag blev även vi förkylda. Även detta var Mårten nöjd med.
Fotbollsstadion i Barcelona -06
Ja, han gick oftast sin egen väg och den slutade ofta i mycket roligt. Även om man ibland va offret för hans retsamhet så var det aldrig med annat än värme och välmening som han kivades.
Sådan va han. Han kunde hitta något roligt i det mesta.
Kö till Uppsvinget, Liseberg, Göteborg -07
Världen är en tommare plats utan dig...
Queenstown, Sydön, Nya Zealand -09
Peter =/
Tjena Tanten!
Tjena Tanten! Hur är läget? Det är Mårtens pigga röst i andra änden av telefonen när han ringde till moster i Gävle– mitt hjärta blev varmt – kul att få en rapport om vad Mårten hade på gång.
Nu passerar minnena förbi på en inre storbildsduk..
Den lille nyfödde Mårten på BB som viftar med armar och ben, med lite extra darr i rörelserna, vilket föranleder doktorn att undersöka den lille parveln en extra gång. Han har häftiga reaktioner löd doktorns utsago. Och nog har det varit full fart på killen.
Med hopp, spring i benen och massor med hyss höll du oss sysselsatta när du var liten.
En liten krigare fanns det också i dig, iklädd badrock och träsvärd var du svårslagen.
Inte sällan ordnade ni pojkar med cirkus, teater, musikförställningar mm i källaren i Kallhäll, vi vuxna blev inbjudna till premiärerna. Helt underbara var ni tillsammans när fantasin flödade och ett obetalbart nöje för oss föräldrar att få se er agera – gratis var det inte – ni tog entréavgift.
Den lille nyfödde Mårten på BB som viftar med armar och ben, med lite extra darr i rörelserna, vilket föranleder doktorn att undersöka den lille parveln en extra gång. Han har häftiga reaktioner löd doktorns utsago. Och nog har det varit full fart på killen.
En liten krigare fanns det också i dig, iklädd badrock och träsvärd var du svårslagen.
Du växte upp på det glada 80- talet då alla mammor (nåja kanske inte alla) sydde sina barns kläder. Det var mycket velour och frotté på den tiden.
Jag och min familj delade hus med Lena och Pelle i Kallhäll i nästan 9 år. Du var 4 år när vi flyttade till Gävle. Ni var då 2 Persson och 2 Oldeen grabbar som levt tillsammans som syskon. ( Ni blev så småningom 3 grabbar/familj.
Inte sällan ordnade ni pojkar med cirkus, teater, musikförställningar mm i källaren i Kallhäll, vi vuxna blev inbjudna till premiärerna. Helt underbara var ni tillsammans när fantasin flödade och ett obetalbart nöje för oss föräldrar att få se er agera – gratis var det inte – ni tog entréavgift.
Efter det att vi flyttat fortsatte vi ha tät kontakt – förutom att vi firade högtider och semestrar tillsammans. Det har alltid känts som om vi varit en familj.
Persson o Oldeen gänget har alltid gillat att vara ute i naturen och att ha aktiva semestrar.
Efter 4 härliga Ölandssomrar , en sommar på Österlen och en på Väddö med det gäng som Mårten i vuxen ålder kallade kommunistkollektivet blev det semestrar med ett lite mindre gäng.
Jag och mina 3 söner och hela familjen Persson satsade under flera år på cykelsemestrar. Till bla Mariestad, Åland, Gotland 3 ggr samt Siljanrunt gick våra turer .
Att vi så ofta lyckades pricka in regniga och blåsiga semesterdagar är ju förunderligt – men vi hade fantastiska äventyr tillsammans och vi blev ju torra till slut.
Tack vare Pelles utandstjänster via SIDA fick vi möjlighet att hälsa på er både i Tanzania och Namibia. Fantastiska resor med massor av minnen av busiga barn/ungdomar och äventyr.
På vintern höll vi kontakt via sms och tävlade om att vara först på isen med långfärdsskridskorna.
En decemberdag drog du från Stockholm för att åka skridskor på Öjaren och Lundbosjön med mig, jag tog flexledigt och så njöt vi av att susa fram på isen.
Nu får jag aldrig mer höra dig retas och kalla mig Tanten, brottas eller buttas med dig så jag glider över köksgolvet – det gick ju inte att hålla emot när du pressade på.
Ett av åren på Gotland så cyklade vi 3 dagar söderut, med hård motvind. Det blir ju finfint när vi åker tillbaka tänkte vi – då får vi medvind - men inte då, vinden vände med oss …
Vi gjorde även fjällvandring och ett stort antal paddelsemestrar, och vi fortsatte att semestra ihop fast ni blivit vuxna.
Jonatan, Fredrik och så förstås busMårten som skvätter vatten på fotografen.
Tack vare Pelles utandstjänster via SIDA fick vi möjlighet att hälsa på er både i Tanzania och Namibia. Fantastiska resor med massor av minnen av busiga barn/ungdomar och äventyr.
När du jobbade på ambulansen i Sandviken under två somrar så bodde du hos mig i Gävle.
Vi delade båda längtan efter att få slänga oss i kajaken och paddla iväg. En kväll kunde vi dra kajakerna ner till Testeboån och paddlade in till stan. En annan dag startade vi i havet och tog oss ut till Bönan.
Vi delade båda längtan efter att få slänga oss i kajaken och paddla iväg. En kväll kunde vi dra kajakerna ner till Testeboån och paddlade in till stan. En annan dag startade vi i havet och tog oss ut till Bönan.
Kom igen Jajja! Var ofta ditt tillrop till mig när du ville höja tempot.
(Ni ungar kallade mig Jajja när ni var små för det var lite svårt att säga Kärran. )På vintern höll vi kontakt via sms och tävlade om att vara först på isen med långfärdsskridskorna.
En decemberdag drog du från Stockholm för att åka skridskor på Öjaren och Lundbosjön med mig, jag tog flexledigt och så njöt vi av att susa fram på isen.
Sedan passade du på att hälsa på polaren Per när du var i våra trakter.
Nu får jag aldrig mer höra dig retas och kalla mig Tanten, brottas eller buttas med dig så jag glider över köksgolvet – det gick ju inte att hålla emot när du pressade på.
Älskade Mårten , mitt hjärta är krossat.
Men jag skall minnas dig med glädje.
Moster Kärran
Sömngångaren
Precis som flera andra påpekat innan är det underbart att ha denna blogg och läsa om den Mårten som alla andra lärt känna. ALLA har verkligen bara goda saker att säga om denna galna man. Jag (kusin, Niklas) tänkte nu berätta om en av Mårtens mer obskyra egenskaper... sömngång.
Under alla träffar genom åren då vi umgåtts, antingen med släkten eller om det bara var han och jag så har han berikat natten/kvällen med osammanhängande svamlingar och reflektioner, dock helt utan minne av det dagen efter.
När familjen Persson bodde i Namibia så var jag tillsammans med stora delar av släkten på besök över jul och nyår 98/99. Jag och Mårten sov då i samma rum, och under denna vistelse minns jag två nätter mer än andra. Den första av dem uspelade sig en natt när jag, som många andra nätter, blev uppe sent med att ta över världen med sovjetunionen i det gamla strategispelet Red Alert. Helt plötsligt kommer Mårten insmygandes med ett yrvaket utseende. Jag blir först skrämd då kl är runt 2 på natten och jag inte förväntar mej att någon annan ska vara vaken. Sen frågar jag förvånat "Vad gör du uppe såhär dags?". Mårten tittar mej i ansiktet, nästan som om han såg igenom mig, stirrandes utan att ge ett svar. Plötsligt säger han, bestämt... - Jag MÅSTE låna datorn NU, det är jätteviktigt! Då jag inte kunde begripa vad han skulle kolla vid denna tidpunkt så frågade jag efter en förklaring. - Jag måste kolla mailen, det är på liv och död, mumlade han med en apatisk och smått sluddrande röst. Jaja, tänkte jag. Jag stängde ner den bana jag spelade och lät Mårten ta över... han satt en stund och knappade på datorn sedan lämnade han bara rummet och gick tillbaka till sin säng. Om han kollade mailen minns jag faktiskt inte om jag ska vara ärlig. Minnas denna händelse, det gjorde iaf inte Mårten heller dagen efter när jag berättade om vad som hade hänt. Han bara skrattade och sa att jag hittade på det...
Den andra händelsen utspelade sig några nätter senare när jag hade svårt att sova (förmodligen hade jag spelat Red Alert halva natten igen). Efter att ha legat och vänt mej i sängen ett bra tag sätter sig Mårten upp i sängen med ett ryck skrikandes orden "Jag steker dig i min stekpanna, jag steker dig i min stekpanna". Då jag undrade vad han höll på med vände han sig och tittade mot mig och svarade... "HÅLL KÄFTEN!". Sen lade han sig ner i sängen igen med en duns... Även denna gång förnekade han händelsen å det starkaste dagen efter. Han skrattade bara och antydde att jag inbillar saker p.g.a mitt nattliga arbete med utvidgandet av de Sovjetiska gränserna i dataspelens värld.
När jag tänker tillbaka så kan jag minnas åtskilliga tillfällen då han svamlat konstiga saker i sömnen genom åren (dock minns jag tyvärr inte vad han sagt alla gånger). Såhär i efterhand har jag faktiskt reflekterat över om det var något Mårten gjorde för att jag skulle få mig ett gott skratt eller om han verkligen gjorde dessa nattliga "utflykter". Det skulle mycket väl kunna vara det senare för han bjöd verkligen på sig själv i alla lägen.
Det kanske kan tyckas konstigt att jag delar med mig av dessa minnen. Sömngång och sömnkonversationer var några av Mårtens lite konstigare egenskaper, men ändå något som jag minns från tiden med honom.
Det må ha varit en konstig egenskap hos dig Mårten... men jag kommer sakna den, precis som allt annat med dig, min vän! Minnena med dig kommer leva kvar, de kommer alltid skänka mig glädje!
Den andra händelsen utspelade sig några nätter senare när jag hade svårt att sova (förmodligen hade jag spelat Red Alert halva natten igen). Efter att ha legat och vänt mej i sängen ett bra tag sätter sig Mårten upp i sängen med ett ryck skrikandes orden "Jag steker dig i min stekpanna, jag steker dig i min stekpanna". Då jag undrade vad han höll på med vände han sig och tittade mot mig och svarade... "HÅLL KÄFTEN!". Sen lade han sig ner i sängen igen med en duns... Även denna gång förnekade han händelsen å det starkaste dagen efter. Han skrattade bara och antydde att jag inbillar saker p.g.a mitt nattliga arbete med utvidgandet av de Sovjetiska gränserna i dataspelens värld.
När jag tänker tillbaka så kan jag minnas åtskilliga tillfällen då han svamlat konstiga saker i sömnen genom åren (dock minns jag tyvärr inte vad han sagt alla gånger). Såhär i efterhand har jag faktiskt reflekterat över om det var något Mårten gjorde för att jag skulle få mig ett gott skratt eller om han verkligen gjorde dessa nattliga "utflykter". Det skulle mycket väl kunna vara det senare för han bjöd verkligen på sig själv i alla lägen.
Det kanske kan tyckas konstigt att jag delar med mig av dessa minnen. Sömngång och sömnkonversationer var några av Mårtens lite konstigare egenskaper, men ändå något som jag minns från tiden med honom.
Det må ha varit en konstig egenskap hos dig Mårten... men jag kommer sakna den, precis som allt annat med dig, min vän! Minnena med dig kommer leva kvar, de kommer alltid skänka mig glädje!
Din sömngång var kanske inte riktigt i denna klass, men detta klipp skrattade vi gott åt många gånger. Kanske finns det fler där ute som fallit offer för Mårtens nattliga ofrivillga aktiviteter?
//Niklas Oldeen
måndag 18 januari 2010
Minnen
Mårten var en härlig kille. Han var stark snäll smidig och omtänksam. Även om han kasta en snöboll i mitt ansikte en gång även om det gjorde ont så var det värt det. Jag och Mårten slog vad om jag träffade stolpen skulle han ge mig 2.000.000 kronor när jag fyllde 18. Men sen dog Mårten det var så sorgligt att han dog så tidigt han blev 27 år gammal. När jag fick veta att Mårten var död så trodde jag att det inte var sant men det var det. Det var tragiskt att veta att min bästa vän var död.
Sen på skolan så skrev jag en lapp där det stod Mårten 54 gånger så mycket saknar jag Mårten. Jag uppskattar verkligen Mårten. Mårten var verkligen en toppenvän den bäste den smartaste Mårten. Jag önskar att det hela var en dröm.
Då skulle det vara som vanligt.
Anton 10 år
Sen på skolan så skrev jag en lapp där det stod Mårten 54 gånger så mycket saknar jag Mårten. Jag uppskattar verkligen Mårten. Mårten var verkligen en toppenvän den bäste den smartaste Mårten. Jag önskar att det hela var en dröm.
Då skulle det vara som vanligt.
Anton 10 år
söndag 17 januari 2010
Älskade Mårten, du saknas mig så!
I dag är det precis en vecka sen du dog. Sen dess har jag gjort mitt livs allra svåraste resa. Som tur var gjorde vi resan alla tillsammans; Pelle, Jonatan, Hanna, Ebba, Fredrik, Therese och jag. Vi har sett var du bodde din sista vecka i livet, vi har träffat dina jättefina kompisar som var där med dig. Inte minst har vi sett dig. Ett litet underfundigt leende hade du allt i mungipan trots att vi stod där intill dig så totalt förkrossade.
Nu sitter vi här hemma igen i ett hav av blommor med så mångas omtanke runt omkring oss.
Minnet av dig är så starkt och levande. Jag hör så tydligt i mitt huvud hur du alltid svarade med energisk och lycklig röst när du eller jag ringde på telefonen. - Heeeej Mamsen! Likaså när du ringde på dörren – eftersom du glömt din nyckel. - Heeeej Mamsen! Alltid samma pigga, glada leende och en stor kram.
Saknaden är just nu så oändligt stor, sorgen så förlamande tung men mitt älskade barn…
Jag kommer att minnas dig med så mycket glädje tack vare all den glädje du gett mig!
Älskar dig för alltid!
Mamma Lena
Shaka
Ditt liv blev alldeles för kort men jag vet att du fick uppleva mer än en vanlig människa gör under en hel livstid. Jag minns dig som en ung spellevink men som kunde imponera och även briljera med en fantastisk allmänbildning under de mest osannolika tillfällena.
Jag minns när vi fastställde att varje man skulle ha en överraskning med sig ut i fält för att muntra upp humöret när det var tungt. Jag tog med mig havrebollar men du nöjde dig inte, du dukade upp en ostbricka samt en bag in box med vitt vin. Vilken fantastisk överraskning!
Jag minns en gång när jag läste ett stycke ur en dikt och du direkt sa att det var Robert Frost, jag blev stum och det är inte ofta. Det var så du va, sprallig, klok, bildad, mogen och ibland helt hopplöst omogen!
Jag minns vårt ständiga krig med varandra om vilken temperatur vi skulle ha på vår AC, jag låg närmst och du smög ständigt dit och sänkte temperaturen så att jag blev förkyld.
Jag minns stoltheten i din blick när du visade mig ultraljudsbilden på den blivande Ebba, du frågade och jag svarade.
Min vän det finns så mycket att skriva och vi har så många minnen, det är svårt att sammanfatta här.
Jag minns när vi fastställde att varje man skulle ha en överraskning med sig ut i fält för att muntra upp humöret när det var tungt. Jag tog med mig havrebollar men du nöjde dig inte, du dukade upp en ostbricka samt en bag in box med vitt vin. Vilken fantastisk överraskning!
Jag minns en gång när jag läste ett stycke ur en dikt och du direkt sa att det var Robert Frost, jag blev stum och det är inte ofta. Det var så du va, sprallig, klok, bildad, mogen och ibland helt hopplöst omogen!
Jag minns vårt ständiga krig med varandra om vilken temperatur vi skulle ha på vår AC, jag låg närmst och du smög ständigt dit och sänkte temperaturen så att jag blev förkyld.
Jag minns stoltheten i din blick när du visade mig ultraljudsbilden på den blivande Ebba, du frågade och jag svarade.
Min vän det finns så mycket att skriva och vi har så många minnen, det är svårt att sammanfatta här.
I shall be telling this with a sigh
Somewhere ages and ages hence:
two roads diverged in a wood, and I -
-I took the one less traveled by,
And that has made all the difference.
Du finns alltid med oss!
J med familj, vänner och kollegor
J med familj, vänner och kollegor
Mårten
Det där finurliga leendet kommer alltid att finnas med mig. Din förmåga att locka till skratt var lika fantastisk som Din förmåga att locka till eftertänksamhet och sätta saker på sin spets. Varm humor blandat med bitska kommentarer. Du har lämnat ett alldeles speciellt avtryck i denna värld och i mitt liv. Tack
Sara
Sara
Minnen av Mårten
Jag heter Melina. Från djupet av mitt hjärta beklagar jag sorgen för Mårtens bortgång. Jag kände inte Mårten så väl, men han har ändå satt sitt spår i mitt hjärta. Vi läste SSK-programmet tillsammans och jag hade min medicinpraktik tillsammans med honom på Onkologen i Uppsala. Jag var väldigt osäker, rädd och blyg på den tiden. Men Mårten var så uppmärksam och snäll och fick mig att känna mig bekväm. Han kändes så odömande och lättsam. Så otroligt godhjärtad. Efteråt träffade jag honom via hans Uppsalagäng ett par gånger. Och han var alltid den samma. Mårten passerade aldrig förbi någon obemärkt. Det är så fruktansvärt sorgligt det som hänt och jag har svårt att förstå.
Det här är mitt minne av Mårten.
---
Till minne av Mårten
Jag minns dig
Din charm
Ditt skratt
Ditt varma leende
Jag minns dig
Ditt lockiga hår
Du ibland dolde
Med mössan på
Jag minns dig
Dina milda rara ögon
Som glittrade
Som strålade
Jag minns dig
Ditt mod
Din styrka
Du som alltid vågade
Jag minns dig
Din nyfikenhet
Alltid redo för nya äventyr
Din lekfullhet
Jag minns dig
Ditt stora sorglösa hjärta
Du spred ditt ljus
Och din glädje med
Jag sörjer dig
Jag saknar dig
Men jag minns dig
Med glädje
Varmaste hälsningar Melina
Det här är mitt minne av Mårten.
---
Till minne av Mårten
Jag minns dig
Din charm
Ditt skratt
Ditt varma leende
Jag minns dig
Ditt lockiga hår
Du ibland dolde
Med mössan på
Jag minns dig
Dina milda rara ögon
Som glittrade
Som strålade
Jag minns dig
Ditt mod
Din styrka
Du som alltid vågade
Jag minns dig
Din nyfikenhet
Alltid redo för nya äventyr
Din lekfullhet
Jag minns dig
Ditt stora sorglösa hjärta
Du spred ditt ljus
Och din glädje med
Jag sörjer dig
Jag saknar dig
Men jag minns dig
Med glädje
Varmaste hälsningar Melina
lördag 16 januari 2010
Mission impossible
Jag heter Lasse och är Mårtens morbror.
Ett av de tillfällen som vi hade förmånen att "få rå om Mårten" var precis för 3 år sedan.
Jag och mina 2 söner Tomas och Magnus samt kusin Mårten åkte på skidsemester till Chamonix. Vi hade en fantastisk vecka med otrolig skidåkning och mysig samvaro.
Och som alla tidigare berättat så var han ett otroligt trevligt ressällskap.
Det finns några riktigt fina backar i Chamonix, en av den heter Grand Montets.
Vi höll helst till i den övre delen av backen som ligger på dryga 3000 m och körde som tokar.
Jag kämpade hårt för att orka hänga med ungdomarna. Det funkade bra ett tag men när jag ville att vi skulle ta det lite lungt, kanske titta på utsikten eller så, då hade dom redan åkt.
Så det var bara att kasta sig utför pisten igen för att inte bli för långt efter.
Jag vägrade att sätta mig på fiket för att vila medan dom åkte, då kom jag på den geniala idén att filma dem. På så sätt lyckades jag få lite extra tid att återhämta mig.
Dessutom fick vi en del fina bilder.
Vi kommer alltid att minnas dig Mårten med glädje.
Men att inte känna sorg känns i dag omöjligt.
Tomas Magnus Birgitta Lasse
Ett av de tillfällen som vi hade förmånen att "få rå om Mårten" var precis för 3 år sedan.
Jag och mina 2 söner Tomas och Magnus samt kusin Mårten åkte på skidsemester till Chamonix. Vi hade en fantastisk vecka med otrolig skidåkning och mysig samvaro.
Och som alla tidigare berättat så var han ett otroligt trevligt ressällskap.
Det finns några riktigt fina backar i Chamonix, en av den heter Grand Montets.
Vi höll helst till i den övre delen av backen som ligger på dryga 3000 m och körde som tokar.
Jag kämpade hårt för att orka hänga med ungdomarna. Det funkade bra ett tag men när jag ville att vi skulle ta det lite lungt, kanske titta på utsikten eller så, då hade dom redan åkt.
Så det var bara att kasta sig utför pisten igen för att inte bli för långt efter.
Jag vägrade att sätta mig på fiket för att vila medan dom åkte, då kom jag på den geniala idén att filma dem. På så sätt lyckades jag få lite extra tid att återhämta mig.
Dessutom fick vi en del fina bilder.
Vi kommer alltid att minnas dig Mårten med glädje.
Men att inte känna sorg känns i dag omöjligt.
Tomas Magnus Birgitta Lasse
Alltid något roligt på gång!
Jag har laggt ut ett par bilder från några av alla upptåg med Uppsala-gänget. När Mårten var med hade man verkligen alltid roligt, så enkelt var det. Jag kommer alltid att minnas dig med glädje min vän! /Karin B
Fjällvandring i Grövelsjön.
Resning av Mårten-monumentet.
Brottningsmatch någonstans i Värmlands djupa skogar. Ledsen Peter men hur man än gjorde var det faktiskt alltid Mårten som vann..
Gruppfoto inför Afganistan-resan.
Pizzabak i Stockholm. Tjejerna dricker öl på balkongen medans killarna står för baket, helt i sin ordning.
Paddlingsdag med paus för diverse formationer. Observera att i båda formationerna är det Mårten som som vanligt får stötta upp alla oss andra..
Brottningsmatch någonstans i Värmlands djupa skogar. Ledsen Peter men hur man än gjorde var det faktiskt alltid Mårten som vann..
Gruppfoto inför Afganistan-resan.
Pizzabak i Stockholm. Tjejerna dricker öl på balkongen medans killarna står för baket, helt i sin ordning.
Hawaiifest så långt ifrån Hawaii man kan komma; Flogsta. Mårten kom med blommor i håret och sin strykbräda som surfbräda.
Skridskodag på Öjaren.
Paddlingsdag med paus för diverse formationer. Observera att i båda formationerna är det Mårten som som vanligt får stötta upp alla oss andra..
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
