Snabba ben och sjukdomsdiagnoser

Det var bra länge sen jag träffade Mårten, för lite över ett år sedan sprang vi på varandra på Svea pizzeria, innan det var det ännu längre sen. Troligtvis var det någon gång när vi fortfarande var tonåringar. Trots detta har jag en del minnen från honom som ofta dyker upp. Framförallt ett specifikt minne som jag bokstavligen bär med mig varje dag.
Beskedet om vad som hade hänt gjorde ont i hjärtat. Vissa människor gör ett varaktigt intryck, Mårten var en av dom.

Jag, Anders Lindberg, gick i samma klass som Mårten, Johan Rydwik med flera när vi va små. Det har tidigare nämnts att han var sprallig, full av energi. Det kan jag hålla med om. Men kanske framförallt att han var så jäkla snabb. Ingen, då menar jag ingen, kunde springa ikapp eller ifrån honom. Att få starta mot honom i 60m lopp på gymnastiken var ju ren förnedring, motståndet såg stillastående ut...

Tillbaka till svunna tider...
Mårten var nyligen hemkommen från Tanzania, när de var är lite luddigt i mitt minne, men jag tror de va när vi gick tredje/fjärde klass. Med nyligen hemkommen så pratar vi dagar. Vi satt i Ulvsättraskolans matsal, fönsterplats mot den sidan som fritidsgården är på. Det var många frågor om Afrika och Mårten svarade gladeligen. Efter tag kom vi in på ämnet blindtarmsinflammation, som naturligt för barn i låg-mellanstadiet... Det var nämligen något som han hade råkat ut för under vistelsen i Tanzania och blivit tvungen att opereras för detta. Vi fick symptomen väl beskrivna för oss av detta krulliga och blonda energiknippe. En lärdom som kom väl till pass inom en väldigt snar framtid.
Morgonen efter när jag vaknade hade jag nämligen bestämt lite ont i magen. Jag fick stanna hemma från skolan. Strax innan lunch hade ”ont i magen” gått över till värk. Min självdiagnos blev inte helt otippat ”Blindtarmsinflammation”. En inte fullt så övertygad mor avfärdade detta. Framåt kvällen började jag må riktigt dåligt, mamma och pappa blev oroliga att de verkligen var nått allvarligt fel.
Jag hamnade på akuten och läkaren där frågade mig vad de var för fel. Jag svarade blindtarmsinflammation, med en väns livserfarenhet som grund. Intressant, de hade vart min första gissning med, svarade läkaren. Efter lite tester så visade sig att så var fallet.

Jag har fortfarande kvar ärret från operationen och när jag får frågan om vad det kommer ifrån brukar jag ofta berätta denna anekdot. Nästan varje gång jag själv ser ärret brukar jag tänka tillbaka på den händelsen, komma på mig att stå och le för mig själv, Mårten den lille rackaren... Vad är oddsen att han skulle ha förklarat detta bara timmar innan jag blev dålig?

Bilden av vår odödliga generation har suddats ut, det var inte såhär de skulle vara. Men minnesbilden av Mårten Persson är fortfarande lika skarp. Det intrycket han har lämnat består.

Mina tankar går till nära och anhöriga. Inga ord kan trösta nog. Men vet att Mårten har berört folk på fler sätt än ni kan ana. Bland annat kommer minnet av honom att finnas hos mig så länge jag lever.

Anders Lindberg