När tankar och känslor inte räcker till hur kan då orden göra det?

Jag vill försöka ändå.

Vi lekte mycket på våran avdelning Humlan, dvs. Anna, Håkan Mårten och jag. Att vi var två flickor och två pojkar i samma ålder underlättade mycket för Annas och mina planer när det kom till leken mamma, pappa och barn. Anna och Håkan var ett lyckligt par, och Mårten och jag var ett lyckligt par, eller det kanske var Anna och jag som var de lyckliga.
Jag var kär i pojken med det vackra håret, Mårten var nog inte kär i mig. Det gjorde inte så mycket så länge han var ute och jagade och jag tog hand om hemmet.

Många har nämnt hans underbara glädje som sken inifrån, men en annan egenskap som strålade lika starkt var en otrolig empati för människor och djur.
Jag minns en sommar då vi lekte på gården, grabbarna från Gräshoppan var ute och jagade några av oss tjejer. Jag klättrade upp i det bästa klätterträdet vi hade på gården, problemet var bara att så fort jag hade klättrat upp i trädet blev jag kissnödig. Pojkarna stod nedanför och låtsades att de var vargar. Jag skrattade och skrattade och tillsist kunde jag inte hålla mig, jag skrattade så att jag kissade på mig. Det bästa klätterträdet var nu förstört fick jag förklarat av någon av grabbarna och även att det var äckligt att kissa ner sig. Jag minns att det var jobbigt att alla skrattade. Det underliga med denna händelse är att jag minns ett ansikte som inte skrattade. Det var pojkens med det vackra håret. Jag ska hålla kvar vid det ansiktet och det minnet för resten av mitt liv och minnas att det alltid finns någon som är stark nog att stå på din sida.
Tack Mårten!

Jag fyller år mitt i industrisemestern, detta var inte uppskattat som barn då alla var bortresta.
Kalasen blev inte så spektakulära eftersom det var svårt att leka hela havet stormar när man var 4 stycken. Dock minns jag att Mårten oftast var med, många födelsedagsfiranden har dokumenterats med kameran och vi ser mycket nöjda ut med en varmkorv eller tårtbit i handen. Det måste ha varit sommaren då jag fyllde 5år, Mårten dyker upp med ett paket som han stolt lämnar över till mig. Eller paket och paket det såg ut som en lång folie korv. När jag öppnade foliekorven fann jag en docka! Underbart tyckte jag, otaktiskt av Mårten eftersom detta med säkerhet ledde till en spontan mamma, pappa och barn lek.

Många år senare i vuxen ålder var Mårten och hälsade på mig och Christoffer i Örebro. Jag hade blivit sjuk och den höga febern och halsontet gjorde att jag tyckte mycket synd om mig själv. Även Mårten tyckte det. Han gick och handlade och gjorde sedan soppa till mig. Han pysslade om mig de 2 dagarna han besökte oss. Det var som att alla år på dagis då jag tagit hand om hemmet utspelade sig på riktigt, men det var Mårten som tog hand om mig.
Tack Mårten!

Det hade nu gått ett par år sedan vi träffats. Våra vuxna liv med utbildningar på olika orter och barn och familj gjorde att vi inte längre sågs. Dock har vi en gång varit mycket goda vänner och jag kan inte förstå att du inte längre finns i detta liv.

När jag nu vill sända en tanke till er som förlorat en son en bror eller ett barnbarn finns inga ord som räcker till. Jag är så djupt ledsen för eran skull.
Jag önskar att det fanns fler ord…

Mårten, jag ska minnas dig med glädje tills vi ses igen. Jag vet inte hur det ser ut där du finns nu, men om man är barn så lovar jag dig Mårten, inga fler docklekar, vi kan leka med bilar eller nått….

Johanna Mäntynen