Mårten

Jag försöker att lite bättre ta tillvara på det bästa man har i livet lite när som helst. Jag lär mig leva tacksamt lite bättre var dag.

//Johanna

Mårten som katastrofhjälpsarbetare.

Mårten på Världsbankens huvudkontor ----->

Just nu uppfyller Mårten en av sina framtidsdrömmar – att få jobba med katastrofhjälp! Det blev inte riktigt som han tänkt sig. Han ville gärna få göra en egen aktiv insats.

Det låg en lapp i Mårtens bagage. En lapp han förmodligen skrivit på ett flygplan då man har perspektiv på världen nedanför under molnen. Den var skriven på båda sidor av en spypåse. Innehållet var dock av helt annat slag än vad påsen kunde få en att tro. Det var ett statement av Mårtens livsfilosofi samt en plan för hans liv. I en cirkelform stod det – Min familj och mina vänner är det jag är mest stolt över av allt i mitt liv avslutat med en glad smiley. Han ville utvecklas till att vara varm, öppen och ärlig, ett föredöme, modig och ödmjuk.

På baksidan stod det lite tankar om hans livsplanering under devisen ”And I took the road less travelled”. Där framgår att han ville jobba vidare med internationella frågor och sjukvård. Kanske utbilda sig till barnläkare, jobba med katastrofmedicin för Medicin Sans Frontier eller Red Cross, UNICEF eller UNHCR. Hans kompisar berättade att han skojat att hans mål var att få hjälpa till att förlösa ett barn i otillgängliga bergsområden mellan Pakistan och Afghanistan.

Nu blev det inte så men han bidrar nu i stället tack vara alla gåvor som Läkare utan gränser och Svenska Afganistankommitten har fått ta emot till minne av Mårten.

Vi har räknat namnunderskrifterna på gåvobreven vi fått och konstaterar att 227 personer har bidragit med pengar. Helt fantastiskt tycker vi! Tack till alla er som bidragit till Mårtens livsdröm om ett bättre liv för barn och unga i länder drabbade av krig och katastrofer.

Lena och Pelle

fortsättning...

Jag fortsätter paddla Mårten... men det hade känns säkrare om du hade funnits med. Smärtan finns där, aldrig långt borta. Som en motvind. Men fortsätta måste man..

För jag kände mig i alla fall ofta säkrare med Mårten på nått sätt. Som att saker inte kunde gå lika fel när han va med. Framför allt på resande fot. Lugnet i Stormen.. finns nu bara Stormen kvar? Nej, lyckligtvis inte. Vi är många som finns för varann. Men ibland känns det ensamt ändå...

Ville också återkoppla till det som våra kursare Mathilda, Elisabeth och Marta skrev. Det gällde en födelsedagsfest där Mårten åt glass. Men tvångsmatad behövde han nog inte bli. Han såg så nöjd ut så. Se själva:

Det är tungt med motvind.. men det går.

Peter =/

Mårten smittade..

av sig!

Otroligt hur den unge mannen hade tid och ögon för alla.

Inte minst för den äldre generationen.

När jag (moster Kärran) växte upp så var det helt otänkbart att svära - i alla fall så att någon vuxen hörde det.
Inte en svordom fick komma över våra läppar.

Pappa Henry höll stenhårt på det.

Men Mårten han fick morfar Henry att släppa på gamla regler.

Oftast övergick deras prat och gnabb i långa ramsor av okvädesord.
Mårten gjorde det som vanligt med glimten i ögat och Henry han sken som solen och njöt av att busa med sitt barnbarn.


Mårten var också fena på att få gamlingarna att dra på smilbanden


Mormor Britta lockade han många gånger att fnittra genom grimaser och tokiga upptåg.








Saknar dig Mårten!

Kärran

Våra minnen av Mårten

Elisabeth, Marta och jag Matilda gick sjuksköterskeutbildningen tillsammans med Mårten och vi skulle gärna vilja dela med oss av våra minnen av honom. När vi minns Mårten tänker vi på en person som spred glädje i vilket sammanhang det än var, under utbildningen och privat. Vi minns bland annat ett födelsedagsfirande där Mårten tvångsmatades med glass, och han såg inte helt missnöjd ut med detta. Efter utbildningen har vi inte haft så mycket kontakt, men för ett år sedan fick vi reda på Mårten och Peter skulle befinna sig på Nya Zeeland samtidigt som oss. Det blev en eftermiddag och kväll att minnas, trevliga vänner, god mat och mycket skratt och prat på balkongen i Queenstown den 31/1 - 09. Vi tänker på alla er som stod Mårten nära..

Elisabeth, Marta och Matilda.

Marta är fotograf på bilderna.

Jag kommer definitivt minnas Mårten med glädje - inte med sorg.

Jag är väldigt glad att jag fick lära känna Mårten Persson, och det är bara roliga minnen jag har av den grabben. Det var genom Hanna&Jonatan som jag träffade och fick lära känna Mårten och trots att jag inte hann känna honom lika länge som många andra anhöriga hann göra, av släkt och vänner, så är de minnen som jag har bara roliga.

När jag tänker tillbaka på de stunder som jag fick tillbringa med Mårten så dyker egenskaper upp som: Snäll, Omtänksam, Kreativ, Intelligent, Vältränad och inte minst väldigt Rolig. Skrattet fanns alltid nära till hands och det var väldigt svårt att ha tråkigt med honom. Ett speciellt minne som jag har var när Jonatan, Mårten och jag var ute på en löprunda. Mårten skuttade fram där bland träd och stigar medan Jonatan och jag flåsandes därefter tänkte ungefär "lugna ner dig nu, sänk tempot lite så vi också kan få hänga på." Det här starka minnet av honom att han var så atletisk och så lekfull är väldigt talande när jag tänker tillbaka.

Jag är ledsen och tycker synd om de människor som inte fick lära känna Mårten eller nåddes av hans glädje och skratt för det hade nog gjort många flera väldigt lyckliga tror jag. Att jag kommer att minnas Mårten med glädje är det ingen tvekan om - inte med sorg.

Snillen spekulerar

Jag heter Hanna Johansson och är barndomskamrat till Mårten. Vi har delat samma närmsta vän (Johan Rydwik) sedan barnsben. Mårten och Johan är som bröder, Johan står mig nära som en bror och därför kan jag väll säga att jag nu saknar en halvbror...
Vi var och badade i somras, Mårten och jag. Slappade i solen på klipporna vid Görväln. En fantastisk solig och varm dag. Vi hade tänkt åka iväg och klättra , men Mårtens rep räckte inte och jag hade inga. Vi hade tänkt dra och vindsurfa, men det blåste för lite. Så det blev en dag på klipporna. En dag som jag nu alltid kommer bära med mig som ett minne av dig Mårten.

Han kom tutandes i sin bil utanför min port strax innan kl 12. "Dags att dra för att hinna få bästa brännan" sa han, log snett, och drog upp tröjärmen och spände biceps så han blev röd i ansiktet. Det blev många skratt under den dagen. Gamla gemensamma minnen från barndomen blandades med nya upplevelser vi erfarit på olika håll. Det var härligt att minnas gamla tider tillsammans med dig Mårten, och det var härligt att ligga där i solen och spekulera om framtiden. Vad ville vi göra och vad ville vi uppnå? Vad skulle det bli av oss när vi blev vuxna? (för vi kom fram till att vi vid 27 års ålder inte blivit det än)

Att din framtid från den stunden skulle bli så kort är ofattbart. Jag hoppas att jag kommer göra allt det jag sa till dig att jag ville göra. Jag hoppas att jag kommer våga vara lika modig som du. Våga välja min egen väg, tro att allt är möjligt och att turen kommer till den som jobbat för den.

Mårten, med dig i minnet ska jag "step softly, walk proudly, and always listen to the voice of my heart".

Tack för att jag fick vara din vän.

/Hanna Johansson

Du vänder verkligen upp och ner...

... på vår värld, Mårten. Det är lite lustigt faktiskt att du fortsätter att göra det. Det fanns ett klipp på Fredriks film där du hoppade in framför kameran och ställer dig på händer. Kom ihåg hur vi i Grekland övade, just att stå på händer. Vissa var väl bättre än andra, men du hade redan då en talang som teater-apa. Jag kommer ihåg den dagen då du berättade om ditt yrkesval, då vände du verkligen upp och ner på min värld. Jag var väl kanske inte lika förtjust i dina planer som du var och var därför kanske lite extra hård i mun och dumförklarade planerna... Att skapa fred med vapen går inte hand i hand i min värld. Men du lyckades genom nån knasig förklaring om att livet gick ut på att "spana på folk, slå läger i bergsklippor och bajsa i påse för att inte lämna spår" övertala mig att i ditt yrkesval fanns alla de element som just du gick igång på. Sedan gav du mig en liten jabb i mellangärdet och skratta så där som du brukar göra... Jag släppte allvaret och (försökte) jabba tillbaka...

Så här när jag minns tillbaka så tror jag att ditt yrkesval var precis det rätta för dig. Du fick verkligen chans att följa ditt hjärta och din ideologi... det är något jag beundrar dig för, att du vågade släppa sargkanten och ge dig ut i ovissheten. När jag på begravningen såg dina arbetskamrater och insåg att de upplevde samma saknad av dig som jag, så förstod jag att du även vänt upp och ner på deras värld, och det var skönt att se. För du berör Mårten, även om det ibland är med ett hångarv och glimt i ögat, så sprider du glädje och kärlek till alla. Det fick mig att inse att ditt arbete och dina arbetskamrater kanske är de som, om någon måste ha vapen, är de som skall ha det.

Jag önskar att jag hade fått veta mer om vad du faktiskt gjorde på ditt jobb och om den bilden jag målat upp av dig som någon hemlig-hemlig-super-trooper bara är min fantasi. På något sätt är det rätt skönt att ha den bilden också.

Jag längtar efter en förklaring till varför allt är som det är och hoppas att den förklaringen ska ge mig lättare att förstå. Dock får man nog inse att det alltid kommer att finnas ett varför... och just därför väljer jag just nu att inte betona en förklaring utan snarare lägga vikten vid att vända upp och ner på världen. Jag ska likt dig bli bättre på att släppa sargen och våga!

/Christoffer Odstam

Många bilder av Mårten...

Alla har vi bilder av dig. Det är starka, ljusa och livfulla bilder av en galenpanna med många egenskaper. I ett försök att framställa dina sidor gjorde jag en bild där jag ville ha med så många bilder av din personlighet som möjligt... resultatet blev detta.

Mårten, du är saknad. Att se alla dessa bilder av dig får tankarna att flyga genom huvudet. Alla minnen är glada och underbara. Men att vi inte fick uppleva och skapa fler minnen tynger mig något otroligt.

Du kommer alltid finnas kvar inom oss som fått privilegiet att leva vid din sida.

//Niklas

Varför?

Mårten, du gjorde oss till bättre, gladare och varmare människor.
Jag saknar dig så mycket och kan fortfarande inte förstå.

//Björn

Mårtens energi lämnade ingen oberörd

Anna Helmersson heter jag och är sambo till Mårtens kusin Niklas Oldéen.
Jag fick aldrig chansen att riktigt lära känna Mårten. Men efter att ha läst allt som skrivits här så kan jag konstatera att min uppfattning om Mårten stämmer.

Jag träffade Mårten för första gången i somras, och jag kommer ihåg att jag hade svårt att inte le när jag såg han. Han hade ett energifält omkring sig som man inte kunde motstå. De strålade om Mårten, och jag tror att dom människor som umgicks med Mårten strålade i hans sällskap. Att lyckas få andra människor att se ljuset när det är som mörkast. Att vända allt de negativa till något positivt. Att verkligen ta vara på livet och våga göra de man vill och brinner för. Det är egenskaper som jag förstått Mårten hade. Vi behöver människor som Mårten här på jorden. Det känns så otroligt fel att en människa som spred så mycket glädje och kärlek omkring sig ska behöva lämna oss i en så ung ålder.

Mitt starkaste minne av Mårten är när han i somras satt och tjivades med Henry utanför sommarstugan på värmdö. När han kallade Henry för gubbjävel och gav ett stort flin, men Henry bara log tillbaka. Jag insåg att det var något speciellt med Mårten. Man kunde bara skratta och vara glad när man var i hans sällskap oavsett vad han sa eller gjorde.

Trots att Mårten har lämnat oss, så ler jag när jag tänker på han. Jag har som sagt inte träffat Mårten speciellt många gånger, och fick aldrig chansen att riktigt lära känna honom. Men han lämnade ingen människa oberörd, även om han så bara träffat personen en enda gång. Jag avundas dom människor som fick vara en del av Mårtens liv. Jag tänker mycket på familjen Persson och alla andra som stod Mårten nära och kan med ord inte beskriva den sorg jag känner med er.

Jag hoppas att alla glada minnen som skrivs här och det ljus som Mårten hade omkring sig kommer fortsätta lysa inom er och hjälpa er i sorgen.

Många kramar

//Anna

Jag vill dela med mig av två bilder som togs i oktober 2009 då jag, Niklas, Joakim, Björn, Thomas, Mårten, Fredrik, Therese och Kärran spenderade helgen tillsammans i Strömsbro, Gävle

Saknad

Hej, vi är lillkusinerna eller bönderna från Blekinge som Mårten brukade kalla oss… eller det lät snarare ”beöndera fräaun bläjkinge” när han försökte härma vår dialekt.

Jag (Olga) och mina småsyskon har haft så mycket roligt med Mårten. Han har busat och lekt med oss tills vi frustat av skratt. När man va hemma på Zinkvägen åkte ofta korgen med lego fram. Där satt vi med Mårten och byggde med lego. Det var en av våra lugnaste lekar. Leka ”tagen” eller att brottas var betydligt vildare. Då brukade farmor Ulla blanda sig i… inte att brottas kanske, men hon ville nog skydda Mårten lite när hon sa till oss att inte trötta ut honom. Då skrattade bara Mårten lugnande och sa:

– Nej då farmor, jag blir inte trött. Vi leker ju bara… du får väl hjälpa mig lite i värsta fall, farmor!

Men vi kunde faktiskt bara sitta och rita också, ibland. Mårtens var ju en riktig konstnär. Han ritade gärna teckningar på bönder med grep och keps, kavandes omkring i nån gödselstack nånstans i… gissa var! – i Bläjkinge förrstoåsss!.. Vi satt nära, gapskrattade och försökte rita likadant.
Jag, farbror Thomas, skulle nog lägga till Fredrik här ovan. Mårten och Fredrik har för småkusinerna varit riktiga hjältar som de längtat efter att få mäta sina krafter med.

Valdemar minns särskilt ”tunnbrörullen” = man tar första bästa matta man hittar och så rullar man in en eller flera blekingar däri. Är man inte hungrig så får man vänta tills man blir det, men man måste nog sätta sig på rullen så att inte maten smiter.

Astrid ville ju så gärna att du skulle flytta till Karlshamn. Hon tjatade så att pappa till slut måste hejda henne. – Mårten, du kan väl bo där i en lägenhet och jobba…eh.. och jobba hos oss, såklart. Du gillar ju verkligen gödsel och ved… och lera o sånt.
...Åtminstone brukade du fråga om vi inte hade några dynghögar som behövde flyttas på. Olga har genom åren tänkt ut många bra arbetsuppgifter till dig.

Ja, vi hade behövt dig, arbetsuppgifterna i all ära men vi hade behövt din glädje, din inspiration, din värme och ditt mod. Världen hade behövt det, hade behövt dej.

Men nu finns bara glada minnen av Mårten – inga sorgsna, just det kanske gör saknaden ännu större.

Vi minns dig med glädje – men med saknad

8 smått galna....

På mamma Lenas sida så blev ni 8 kusiner - Persson, Oldeen och Westergren.

Alla grabbar! Äldste född -78 och yngste -89.

Jonatan P, Björn O, Mårten P, Niklas O, Magnus W, Fredrik P, Tomas W och Jocke O

Som ni krälat och frotterat er med varandra!!

Otroligt motoriska hela högen och ingen ville vara sämre än den andre. Som en hel hönsgård men med bara tuppar har ni mätt era krafter . Ibland blev vi föräldrar trötta av all er energi – att ni orkade knöla så mycket med varandra!!

Och om ni inte hade någon ungtupp att anfalla så kunde en pappa eller morfar få duga i stället.

Bollar och puckar har flugit kors och tvärs. Ätit som hästar har ni gjort. Men framför allt har ni haft underbart kul tillsammans.

På senare år har vi haft röjardagar på våren för att öppna upp mormor o morfars sommarhus på Värmdö.

Grannarna har förvånat sett på när det plötsligt blev liv på tomten. Ca 15 personer invaderade stället.

Det rök av tallbarr från garagetaket, ogräs renades, fönster tvättades, hela tomten fyllldes av liv och energi.

Och det gällde att tygla de unga männen och använda deras krafter till det dagen var tänkt för , annars så kunde kusingänget hamna i en brottningshög på gräsmattan. Så underbart att se!

Ett år hade vi fällt många stora tallar i skogsbacken ner mot vattnet,och nu skulle stockarna bäras upp och staplas i en hög. Stora tunga stockar som vägde en hel del skulle förflyttas. Jag hade sett för mig hur ni 2 och 2 sakta skulle komma kämpande med en stock mellan er uppför slänten.

Men så fel jag hade.

Där kom ni en och en med en stock över axeln, springande i full fart!!!

Det gällde inte bara att springa fort – det gällde förstås att komma först!

Kan tänka mig att det var en del av Mårtens starka tävlings och träningsinstinkt som sporrade er till dessa överkrafter.

Även om det finns flera galna tuppar i kusingänget – så tror jag ändå att Mårten var den galnaste och som inspirerade er till så mycket kul och tok.

Kärran Oldeen