Trettio

Idag skulle du fyllt 30… Trettio! Det kanske skulle ha blivigt ditt genombrott in i vuxenvärlden på riktigt. Även om du faktiskt hade en skvätt av mammas egenskaper att vara klok och ibland till och med resonlig så kan man inte direkt påstå att du var helt vuxen i sinnet. Fast tur är väl det, att vara vuxen i sinnet låter ju faktiskt rätt trist och trist är inget jag tror du hade blivit bara för att du fyllt 30. 

När Jonatan fyllde 30 så gav vi honom en iPod Touch som du inhandlat i Abu Dhabi på väg hem från Afghanistan. För att på riktigt följa upp musikspelarens härstam hade du också köpt en cd skiva med Förenade Arabemiratens allra största och sliskigaste pojkband: Salami Boys. Den kunde storebror lägga in på sin iPod och dansa lite arabisk raqs sharki baladi till. Jag bidrog med att slå in en skiva salamikorv av märket eldorado, för att fortsätta lite på salami temat.

Det förvånar nog ingen att det var du som betalade hela presenten, jag tror att dealen var att din fattiga lillebror skulle stå för finansieringen av 40-års presenten istället. Tänk att den dealen skulle bli så oundviklig. Jag önskar att vi kunnat byta så du blev tvungen att betala 40 års presenten istället... Jag hade mer än gärna betala för den där jävla musikspelaren.

Mellan tårarna minns jag dina födelsedagar med glädje, hade du vart här hade jag bjudit dig på en oförglömlig konsert med det ultimata Singaporianska pojkbandet Saussage Singhapura Boys!

Vuxen i sinnet?

Till Mårten

Idag är det 2 år sen du dog. Livet blir aldrig sig likt igen, men har kunnat gå vidare.

Jag läste idag igen din blogg och känner tårarna rulla utför min kind samtidigt som jag känner stor tacksamhet för att
du funnits, för all glädje du gav oss under dina 27 år.

Konstigt nog går livet vidare och vi minns dig med glädje och med sorg.

Älskar dig för evigt
pappa

Fint sken på Görväln

Det är tomt utan dig!

Kärran

Halloween

För ganska precis 2 år sedan kom Mårten på besök till Uppsala för att fira halloween med mig och Therese. Vi skulle gå på en halloweenfest, sedenlig maskerad. I sin hast hade Mårran svängt förbi någon butik och köpt sin utstyrsel, en brun pläd av något slag som skulle likna ett ”roadkill”, ett djur som blivigt överkört på motorvägen för att sedan legat kvar och för att bli offer för en offentlig förmultning i form av insektsmat och förruttnelse. En helt klart passande utstyrsel, med en synnerligt hög prislapp - vilket förvisso var helt oväsentligt för Mårten. Mårten gillade att dricka white russians, så för att få en drink så hade han givetvis köpt med sig allt som behövdes. Och lite till. Mårrans Khalua står fortfarande kvar i skåpet.

Jag hade klätt ut mig till en död brud, vilket såklart såg förskräcklig ut. Mårten hjälpte mig med sminket, på ett till ändamålet verklighetstroligt sett och med väldigt mycket Mårtens stil, genom att med låtsatsblod på knogarna, på ett sådant där kärleksfullt storebrorssätt, överföra den färgen till mitt ansikte. Resultatet blev om lite smärtsamt mycket effektfullt!

Kvällen i sig var otroligt lyckad där vi i slutändan ytterst produktivt skrämde upp frackklädda Uppsalastudenter på nation.

Dagen efter, som i efterhand visade sig bli 2009 års största händelse eftersom AIK tog Sm-guld, var storebror inte ligga pigg. Minnesbilden av Mårran som ligger med benen på golvet och överkroppen i soffan glädjer mig på något vis varje gång jag tittar på soffan.

Jag har så många roliga upplevelser med dig som fortfarande och kanske för alltid kommer vara färska i mitt minne. Samtidigt vet jag att samma glädje inte går att återuppleva, för ingenting är desamma utan dig!

Om du bara kunde komma tillbaka så lovar jag att du ska få dricka upp din Khalua och så kan vi gå ut utklädda som förödelser igen.

Minneslunden på Mårtens födelsedag

Ebba och Billy funderar lite hos Mårten och Lena. .
I födelsedagspresent fick du två armhävningar för varje år du skulle fyllt Mårran, men jag önskar jag kunde ge dig en för varje år du borde levt.

Jag saknar er. Alla saknar er.

Idag - din födelsedag

Älskade Mårten, idag är det din födelsedag, du skulle ha blivit 29. Varför är du inte hemma på min födelsedag? sa du ofta eftersom jag ibland var på resa under denna tid på året. Men då firade vi när jag kom hem. För tre år sen var vi hemma i din lägenhet med hela släkten. Du var frustande glad och busade runt med alla från far o morföräldrar till Ebba som fortfarande låg trygg i mamma Hanna mage. Saknar dig enormt, men minns dig med sorgfylld glädje. Pappa Pelle

Saknad

Det känns fortfarande svårt att förstå att ni båda, Mårten och Lena, vilar på denna vackra plats. Imorgon Mårten skulle du ha fyllt 29 år!

Vi saknar Er!

Ann-Sofie och Gunnar

Han är som Mårten!

Mormor Britta är märkt av sjukdom och ålder, hon har svårt att röra sig, svårt att höra och höras. Hemtjänsten hjälper henne flera gånger om dagen. Personalen skriver i ett block när de har varit på besök. Jag läste nyligen i blocket när jag var där och hälsade på.
Det var ett för mig obekant namn som skrivit under den senaste anteckningen. Jon - stod det. Jag frågade Britta lite ang vem Jon var.

Mormor Britta sa då nästan ohörbart.
"Han ser inte ut som Mårten , och när man tittat honom i ögonen så är det inte Mårten . ..... Men han känns som Mårten - han är som Mårten!"

Jag blev överaskad av mammas beskrivning av Jon - det var ett helt otippat svar hon gav mig på frågan ang vem den nya personen var.

Det måste vara en fantastisk kille de fått som sommarvikarie om det känns som om Mårten är på besök!
Mormor Britta visade tydligt att hon gillade den känslan.

Mormor o Morfar pratar ofta om dig Mårten!
De saknar dig mycket - och kan inte riktigt förstå att du inte kommer på besök mera.

Mårten 1 år

Det har nu gått 1 år sedan den där fasansfulla söndagskvällen när vi fick det helt osannolika beskedet från en representant från militärhögkvarteret i Stockholm – ”vi har den smärtsamma plikten att meddela att er son har avlidit”. Det var som en dålig film, en overklighetskänsla som ännu inte har försvunnit. Du kunde ha kört på en bilmina, eller blivit skjuten i Afghanistan men inte detta. Inte dö av något som verkar ha varit en olycklig och kombination av en aldrig upptäckt hjärtdefekt, en möjlig infektion och för hård träning. Sudden Adult Death, säger utlåtandet från den brittiske rättsläkaren. En arytmi i signalsystemet i hjärtart som gör att det plötsligt stannar. Men vi vet inte säkert.

Året som gått har varit smärtsamt, tomt och ledsamt, men också fullt av glada minnen. Vi var tillsammans nere vid Görvälns griftegård den 10e januari och hälsade på dig, vinden bet hårt i kinden och tårarna fryste till is.

Min sista kontakt blev det varsel du gav mig tidigt på morgonen den 10e januari då jag kallsvettig vaknade av en mardröm. Senare på dagen skickade jag ett MMS från en skridskotur på Svartlögafjärden till din telefon som jag då inte visste redan hade beslagtagits av polisen och rättsläkaren i Storbritannien.


Nu spelar Coldplay, viva la vida. Då tänker jag på Lenas och min konsert förra hösten med Sjung Nu-kören då du, Jonatan o Hanna var och lyssnade och vi gick ut och tog en öl efteråt. Det var lycka för mig att höra att du var stolt över oss, att du älskade konserten. I hear Jerusalem bells are ringing. For you - my beloved son.

Pappa

Mårten på Kilimanjaro

Hej Mårten

Nu är du uppe på Kilmanjaro. Som du hade planerat med moster Kärran redan 2009. Kärran, Jocke, Fredrik och jag var i början av januari uppe på toppen och kände att vi hade med dig i fickan, på ryggen och i tanken när det bar emot. Fem dagars vandring uppåt uppåt, polepole, polepole, kröntes av en natts lång färd mot gryning uppe på kraterkanten och upp till Uhuru Peak på 5895 möh, the summit. Syrehalten låg på 20%, temperaturen på -25 C och det blåste 10 m/s. Rätt vidriga förhållande alltså. Men det var det värt.

Väl uppe på toppen gick vi bort en bit och byggde ett röse till dig Mårten och till Lena. Där placerade vi era inplastade kort och stod och grät en skvätt. För att hedra ditt minne gjorde vi som vi tror du skulle ha gjort. Ett antal armhävningar för att visa att vi hade besegrat oss själva och berget..

Det känns fint att veta att du och Lena nu ligger på Afrikas topp och övervakar kontinentens irrfärder mot framtiden.

Safari njema, tutaonana badaye
Baba Pelle

Ja du Mårten...

..nu sitter jag här ett år efter du lämnade oss och tänker tillbaka... ett år... hur kan ett år ha gått så snabbt och tiden fortfarande känts så utdragen. Dom där förskräckliga första timmarna efter Johan R gav mig beskedet... chocken och funderingen: vad fan gör jag nu? Går jag på min körlektion först o sen... ne, givetvis inte.. måste ringa.. vem, hur? Var fan börjar jag?... Timmarna blev till dom hemska första dagarna... stormen.. vakan med dom andra.. gråt avlöste varanni ingen visste riktigt vad man skulle göra. Man äter av nytta. Tillsammans men ändå som i en egen bubbla. Dagarna blir dom tärande första veckorna. Sanningen börjar sjunka in.. och frågorna kommer. Vad hände konkret? varför just du? du va ju bättre än mig! Hur fan går man vidare? går det? vill jag ens? tomheten är i det närmaste olidlig. Men ja.. vad gör man... ingen aning.. Veckorna blir till dom kalla första månaderna.. vardagen kräver ut sin rätt, i alla fall i sin grundligaste form. Man måste gå vidare.. men saknaden finns ju där, konstant. Inte en dag går, inte en enda dag utan att man tänker på dig. Alla hittar sina sätt, och vi har varann. Precis som du hade velat. Självklart betyder det inte att man söjer för att man går vidare. Men jag kan inte hjälpa att i små, svaga stunder känna mig skyldig när försöker lämna det bakom mig. Vill inte paddla vidare ut i det öppna okända havet utan dig...
Månaderna har nu blivit till ett första år.. och det är klart att det har blivit lättare.. men aldrig som förr... dom säger att första året är svårast och kanske har dom rätt.. Nu stter jag här i soffan du så ofta slaggade på under uppsalabesöken och lyssnar på musiken som jag har kommit att totalt associera med dig, tittar på gamla bilder och blandar leenden med en tung tomhet i bröstet. Så otroligt mycket vi upplevde tillsammans.. allihop... så mycket som vi borde ha fått uppleva.. Bara det här året har innehållit så mycket du skulle delat med oss. Både bra och dåligt. Hur ska då framtiden se ut?... Jag och grabbarna hade julklappsbyte i år igen, lite svårlottat utan dig. Rimmen blev bra men ja, inte riktigt lika mästeliga som ditt förstås. Och chokladpudding! Jag vill ändå tro att du finns nånstanns.. och skrattar på ditt vanliga sätt åt att jag är så löjligt sentimental. Jag har lyssnat på bland andra en låt vars text stämmer oerhört bra så när som på vissa ord, Snow patrol - Give me strength, tror du hade gillat den.
Jag minns dig med en oerhörd glädje... men du Saknas fortfarande något fruktansvärt. Det kommer du alltid att göra! Ändå finns du med i allt jag gör och upplever. Jag fick kalla dig vän och det är jag tacksam för. Och jag har en känsla av att jag inte är ensam om det..

Peter =/

Tjenare Mårten!

Nisse här.

Vi träffades ju för första gången för typ sex år sedan på sjuksköterskeutbildningen i Uppsala. Där sträckte sig vårt umgänge i stort sett bara till att vi hjälpte varandra med att hitta på jävulskap med nya stackars studenter under nollningarna. Vi har dock sedan dess sporadiskt stött ihop några gånger om året, efter att The Uppsala Crew skanderat ”Mårten kommer till staden. Ikväll fest och Flurran!”. Detta var alltid en trevlig annonsering och gav mig allt som oftast en trevlig magkänsla och intentionerna till att försöka infiltrerat mig in i umgänget för att umgås.

När jag nu för tiden hör ditt namn får jag fortfarande den där trevliga magkänslan, om än med en krydda av saknad och sorg, men den stärker mig och gör att jag biter ihop och kämpar på lite extra i tunga situationer. För det hade ju du – Mårten – gjort!

Som du såklart påpekade vid flera tillfällen hade du större biceps än mig. Som du självklart ofta påminde mig om kunde du odla en jämn liten mustasch, vilket jag inte kunde alls för något år sedan. Som du vid flera tillfällen repeterade var att du var starkare än mig och sprang fortare än mig. Som du såklart påpekade och demonstrerade vid flera tillfällen, lyckades du göra en triangelstrypning på mig, vilket jag aldrig lyckades göra på dig. Ditt hår blev tufft krulligt när det blev långt, mitt ser ut som en platt chokladkaka när jag försöker spara ut håret. Jag hade två drömmar när jag var liten – antingen skulle jag bli sjuksköterska eller officer – jag blev det ena, du lyckades bli BÅDE OCH, din jäkel. Du var dessutom snygg och smart och alla tjejer ville ha dig. För mig var du perfekt Mårten.

Sist vi sågs var på juldagen för precis ett år sedan. På festen i Uppsala lyckades jag till sällskapsspelet Alias få turen att spela ihop med dig. Efter ett tag när spelets aktion uteblev och det gick dåligt för oss, började vi lite oskyldigt fuska. Ja, egentligen var det ju såklart du som tog initiativet till fusket, inlett genom att ge mig en illmarig blick och ett busigt litet flin. Jag hakade såklart på illdådet, med kvävt fnitter. Vi tyckte det var olidligt kul och vi klarade oss ganska länge innan våra vänner högljutt började protestera.

Tyvärr bestämde jag mig för att gå hem ganska tidigt den kvällen. Innan jag hann utanför dörren hade jag ett flertal gånger tvingats avvisa flera framfusiga löften givna av dig som om att kvällen skulle bli ”världens bästa”, fått otaliga erbjudanden om att bli bjuden på öl, samt tvingats repetera ”Nej, allvarligt, nu ska jag gå hem, NEJ MÅRTEN - INGEN ÖL, tack ändå”. Du gav dig tyvärr och lät mig gå. Vi skakade hand och gav varandra en manlig kram, med orden ”Vi ses! Nästa gång får vi festa ordentligt tillsammans!”.

Jag tänkte dröja länge tills jag reser dit, men den dagen vi ses i Nangijala, så ska vi bannemej ta och festa ordentligt och så ska jag allt visa att jag tränat på triangelstrypningen // Nisse

Ett ögonblick från juldagen 2009. Mårten sitter och flinar förnöjsamt då han sitter och tokfuskar på sällskapspelet Alias. Peter tittar trött bort och byter låt på datorn. Anders kontrollerar bittert så att jag inte försöker fuska ännu mer genom att gå för många steg med spelpjäsen. Ett roligt ögonblick. Tyckte jag och Mårten.

Mårten - nu väntar Kilimanjaro på oss!

Förra hösten började du och jag planera för att ta oss till Tanzania och vidare upp på Kilimanjaros topp.
Resan skulle gå av stapeln det här nyrået. Vilken tripp vi skulle få!
Och du skulle få testa om du skulle klara den tunna luften som vuxen.
I 10 års åldern gjorde du ett försök att vandra upp på Kilimanjaro, men det slutade med att du kroknade av höjdsjukan på drygt 3000 m höjd.

Nu blev det inte som vi tänkt oss - du hänger inte med som vi planerat.
Men du får se till att skjuta på när jag behöver det så jag kommer upp på Uhuru Peak.
Jocke, Pelle och Fredrik blir mina följeslagare.
Även de kan behöva en hand i ryggen när det börjar gå trögt.

Du är med mig på resan - varje minut!

( Lena är också med - jag har lovat henne att hon skulle få sitta i fickan på min skjorta)

strålande jul..

Saknad men aldrig glömd.

God Jul min Vän, God Jul... =/

Jul på Zinkvägen - en mångårig tradition

Så här kunde det se ut på julaftons kvällen när vi lyckades med att få alla att

sitta stilla en stund och tindra med ögonen.

Mitt på julaftonsdagen har det varit obligatorisk rörelseträning för

att dämpa de motoriska oroligheterna.

Mårten hade nog mest pirr och spring i benen av alla de 8 kusinerna.

Vi har i många år lyckats låna en gympasal - antingen i Kallhäll eller i Kungsängen.

Där har det varit fullt ös.

Nedan syns ett försök till gruppfotografering i gympasalen - Ja ni ser ju själva hur bra det går.


Innebandy eller volleyboll övergick ofta i någon slags tumult på golvet.

Och nästan alltid var Mårten i centrum av tumultet - vilket inte varit särskilt förvånande.

Han gillade verkligen att knöla på sina kusiner.

Senare på kvällen blev det frågesport och spel vid köksbordet.

Mårten triggade och retades som vanligt med sina kusiner.

Även i år är det julfirande på Zinkvägen - men det är tomt utan dig och Lena.

Saknad

Saknad!

I glädje fattas du som Saknad.

I saknad fattas du som Sorg.

I sorg minns du som Tårar.

I tårar minns du som Glädje.

I livet fattas du som Vän.

Som vän fattas du som Mårten.

Som Mårten fattas du som människa.

Lova & Johan

Den 6 november

Alla Helgons Dag tillika gravsmyckningsdag.
Klas,jag och barnbarnet Wilma var uppe på Minneslunden på Görvälns griftegård i Järfälla.
Vi tände ljus och tillsammans med otroligt många andra människor kände friden på en mycket vacker plats här i Järfälla.Vi saknar dig Mårten!

Kram Margaretha

Ett hjärta!

I slutet av september var jag med Lena o Pelle upp till Slaga.
Stugan som ligger på fjället en mil från Lofsdalen.

Där har du ju varit massor med påskar och busat i snön med dina kusiner.

Ibland var vi där på sommaren också.
En sommar började vi på ett nytt röse uppe på Stråhågna- Namibiaröset - så fick det heta eftersom familjen Persson var på väg till Namibia för att bo där några år.

Nu i september vandrade vi runt på fjället, kom så klart förbi Namibiaröset också.
Då kom minnen fram - hur du sprang runt på fjället, alltid full av energi.
Du fanns i våra tankar så starkt och sorgen vällde fram igen.

Vi gick och pratade om dig en lång stund på vägen tillbaka till stugan.

Mitt i ett steg så fick jag hejda mig....

Där i mossan framför mina fötter visade sig plötsligt något som kändes som en hälsning från dig.

Du finns för alltid i mitt hjärta !

Kärran

Vila i frid!

Efter en lång, lång väntan finns nu askan efter Mårten nedsatt i Minneslunden på Görvälns griftegård i Järfälla. Det är en vacker och naturnära plats som Mårten själv har valt.

Vila i frid vår älskade och oändligt saknade Mårten!
Mamma och Pappa

Mårten - du värmer oss!

Nu är det höstlov, då brukar vi alltid åka till Järfälla för att träffa släkt och vänner, fira halloween och besöka gravar. I år blir det inte så, vi får inte till det, bara.

Men tankarna har redan åkt till Järfälla.

Pelle, du skriver här nedan om Mårtens garderob. Jag och Valdemar har kläder som vi ärvt från Mårten under flera år. Dessa bär vi på oss ofta, det är kläder med hög kvalitet och vetskapen att Mårten har haft dem värmer oss extra mycket.

Tack Mårten, du värmer oss utanpå, och innanför kommer du säkert att fortsätta värma långt efter att vi slitit ut dina kläder.

Farbror Thomas i din rutiga ylletröja och kusin Valdemar med din element-t-shirt

Idag skulle Mårten fyllt 28.

En tung dag – vi har visserligen blivit förberedda på att de kommer att vara så vid varje tillfälle då vi har anledning att minnas Mårten extra mycket.
Vi tar fram hans kappsäckar som fortfarande står ouppackade i garderoben och minnen av honom väller över oss när vi ser hans t-shirts och andra kläder, hans böcker och anteckningar, hans fritidsprylar ja alla de grejor som speciellt påminner om honom. Vad ska vi göra med det, vi vill nog behålla det och bära honom på oss, bära honom med oss, känna att han finns med oss.

För två år sen på hans 26-årsdag var hela släkten, mormor morfar, farmor farfar hemma i Mårtens lägenhet i Hammarby Sjöstad. Mårten hade bakat tårta och vi satt på balkongen och glammade. Inte anade vi då att vi två år senare skulle ha förlorat farmor Ulla och Mårten. Jag kan fortförande höra hans frustande skratt när han retas med bröder och mor o farföräldrar. Det var alltid roligt i Mårtens närhet – det är ett minne som bränner i själen – glatt men också just därför så smärtsamt.

Vi älskar dig Mårten!
/Pappa

26e september

Med grym precision brukar Mårten entusiastiskt rensa alla tårt- och kakfat innan han blir tvungen att på rygg lägga sig på vardagsrumsgolvet för att låta matsmältningen göra sitt. Förmodligen gjorde han så eftersom det borde vara fysiskt omöjligt att hiva i sig en halv kubik gräddtårta om man inte har en kroppshydda motsvarande Peter Harrysson. Finns det tårta så ska den ju ätas såklart och Mårten hade nog haft en del utseendemässiga likheter till herr Harrysson om han inte tränade så förbaskat mycket.

På något vis var det alltid tacksamt att fira Mårtens födelsedag. Även fast lillebror, ibland kanske lite oförstående, inte fick några paket. Märkligt. Eftersom Mårran delade med sig av sin glädje brukar den 26e september innebära glada och bra känslor. I år känns det inte riktigt på samma sätt.

Den 26e september några tidigare år, från farmor Ullas album.

Mårten, Du Fattas Varje Dag!

Du har fattats när vi har grillat på kvällarna i sommar. Jag kommer ihåg att sist vi sågs pratade vi just om sommarkvällarna med grillning och bad i solnedgången.

Du har fattats när min mage har växt. För du skulle ha sagt alla möjliga dumma kommentarer om min profil och otymplighet.

Du fattas varje dag lilla Lova lever för hon skulle så gärna ha velat lära känna Dig. Jag tänker på alla äventyr ni skulle ha gjort tillsammans. Du hade lärt henne att livet är ett äventyr och att inget är omöjligt. Jag har berätta för henne om Dig, om hennes pappas bästa vän.

Du fattas idag, för i min almanacka står det att du fyller år. Jag minns när Du knackade på hemma hos oss på min födelsedag, och när Johan fick en avancerad skattkarta på sin. Vi skulle vilja knacka på hemma hos dig idag.

Vi Saknar dig Mårten. Frida, Lova och Johan

Vad dog Mårten av?

Det har nu gått över åtta månader sedan den tunga dagen i januari när vi nåddes av dödsbudet. Det kändes då helt ofattbart, Mårten som varit hälsan själv och inte visat något symptom på någon form av sjukdom. Han var ju så vältränad och nästan alltid frisk.

Det var därför svårt att ta till sig att hans död inte hade något med hans riskabla jobb och halsbrytande fritidsaktiviteter att göra. Det har nu emellertid börjat klarna vad som kan ha varit orsaken.

Vi har fått utlåtandet från den specialist som har gått igenom hjärta och hjärna cell för cell. Vi får snart slutrapporten från rättsmedicinska myndigheterna. De verkar inte ha hitta någonting som skulle tyda på att en främmande substans, hjärt eller hjärnhinneinflammation eller brustna kärl skulle ha varit orsaken. Kvarstår då misstanken om att det var en arytmi som gjorde att hjärtat stannade. Det kallas plötsligt hjärtstopp (sudden cardiac arrest) eller plötslig vuxendöd (SAD - sudden adult death) och har vissa likheter med plötslig spädbarnsdöd. Det finns ett samband mellan SAD och elitidrott och hård fysisk träning som kan utlösa arytmier utan att man tidigare har några som helst symptom. Det skulle kunna förklara att Mårten kände sig trött när han tränade hårt under julhelgen.

Bland läkarlitteraturen sägs att orsakerna till plötslig död vid idrott och fysisk ansträngning för personer under 35 år ofta är någon av ett antal, ofta ärftliga, hjärtsjuk¬domar. Eftersom det kan ha ärftliga orsaker ska vi i resten av familjen nu kolla upp våra hjärtan om vi har någon form av arytmi som skulle kunna ge en ledtråd till Mårtens död men också förhindra att någon annan i släkten skulle råka ut för en arytmirubbning.

Vetskapen gör det inte lättare att bära tomheten efter vår älskade Mårten men det känns ändå bra att ha ringat in vad orsaken skulle kunna ha varit.

Jag önskar jag hade vetat innan....
Kram från pappa