Ja du Mårten...

..nu sitter jag här ett år efter du lämnade oss och tänker tillbaka... ett år... hur kan ett år ha gått så snabbt och tiden fortfarande känts så utdragen. Dom där förskräckliga första timmarna efter Johan R gav mig beskedet... chocken och funderingen: vad fan gör jag nu? Går jag på min körlektion först o sen... ne, givetvis inte.. måste ringa.. vem, hur? Var fan börjar jag?... Timmarna blev till dom hemska första dagarna... stormen.. vakan med dom andra.. gråt avlöste varanni ingen visste riktigt vad man skulle göra. Man äter av nytta. Tillsammans men ändå som i en egen bubbla. Dagarna blir dom tärande första veckorna. Sanningen börjar sjunka in.. och frågorna kommer. Vad hände konkret? varför just du? du va ju bättre än mig! Hur fan går man vidare? går det? vill jag ens? tomheten är i det närmaste olidlig. Men ja.. vad gör man... ingen aning.. Veckorna blir till dom kalla första månaderna.. vardagen kräver ut sin rätt, i alla fall i sin grundligaste form. Man måste gå vidare.. men saknaden finns ju där, konstant. Inte en dag går, inte en enda dag utan att man tänker på dig. Alla hittar sina sätt, och vi har varann. Precis som du hade velat. Självklart betyder det inte att man söjer för att man går vidare. Men jag kan inte hjälpa att i små, svaga stunder känna mig skyldig när försöker lämna det bakom mig. Vill inte paddla vidare ut i det öppna okända havet utan dig...
Månaderna har nu blivit till ett första år.. och det är klart att det har blivit lättare.. men aldrig som förr... dom säger att första året är svårast och kanske har dom rätt.. Nu stter jag här i soffan du så ofta slaggade på under uppsalabesöken och lyssnar på musiken som jag har kommit att totalt associera med dig, tittar på gamla bilder och blandar leenden med en tung tomhet i bröstet. Så otroligt mycket vi upplevde tillsammans.. allihop... så mycket som vi borde ha fått uppleva.. Bara det här året har innehållit så mycket du skulle delat med oss. Både bra och dåligt. Hur ska då framtiden se ut?... Jag och grabbarna hade julklappsbyte i år igen, lite svårlottat utan dig. Rimmen blev bra men ja, inte riktigt lika mästeliga som ditt förstås. Och chokladpudding! Jag vill ändå tro att du finns nånstanns.. och skrattar på ditt vanliga sätt åt att jag är så löjligt sentimental. Jag har lyssnat på bland andra en låt vars text stämmer oerhört bra så när som på vissa ord, Snow patrol - Give me strength, tror du hade gillat den.
Jag minns dig med en oerhörd glädje... men du Saknas fortfarande något fruktansvärt. Det kommer du alltid att göra! Ändå finns du med i allt jag gör och upplever. Jag fick kalla dig vän och det är jag tacksam för. Och jag har en känsla av att jag inte är ensam om det..

Peter =/