Tjenare Mårten!

Nisse här.

Vi träffades ju för första gången för typ sex år sedan på sjuksköterskeutbildningen i Uppsala. Där sträckte sig vårt umgänge i stort sett bara till att vi hjälpte varandra med att hitta på jävulskap med nya stackars studenter under nollningarna. Vi har dock sedan dess sporadiskt stött ihop några gånger om året, efter att The Uppsala Crew skanderat ”Mårten kommer till staden. Ikväll fest och Flurran!”. Detta var alltid en trevlig annonsering och gav mig allt som oftast en trevlig magkänsla och intentionerna till att försöka infiltrerat mig in i umgänget för att umgås.

När jag nu för tiden hör ditt namn får jag fortfarande den där trevliga magkänslan, om än med en krydda av saknad och sorg, men den stärker mig och gör att jag biter ihop och kämpar på lite extra i tunga situationer. För det hade ju du – Mårten – gjort!

Som du såklart påpekade vid flera tillfällen hade du större biceps än mig. Som du självklart ofta påminde mig om kunde du odla en jämn liten mustasch, vilket jag inte kunde alls för något år sedan. Som du vid flera tillfällen repeterade var att du var starkare än mig och sprang fortare än mig. Som du såklart påpekade och demonstrerade vid flera tillfällen, lyckades du göra en triangelstrypning på mig, vilket jag aldrig lyckades göra på dig. Ditt hår blev tufft krulligt när det blev långt, mitt ser ut som en platt chokladkaka när jag försöker spara ut håret. Jag hade två drömmar när jag var liten – antingen skulle jag bli sjuksköterska eller officer – jag blev det ena, du lyckades bli BÅDE OCH, din jäkel. Du var dessutom snygg och smart och alla tjejer ville ha dig. För mig var du perfekt Mårten.

Sist vi sågs var på juldagen för precis ett år sedan. På festen i Uppsala lyckades jag till sällskapsspelet Alias få turen att spela ihop med dig. Efter ett tag när spelets aktion uteblev och det gick dåligt för oss, började vi lite oskyldigt fuska. Ja, egentligen var det ju såklart du som tog initiativet till fusket, inlett genom att ge mig en illmarig blick och ett busigt litet flin. Jag hakade såklart på illdådet, med kvävt fnitter. Vi tyckte det var olidligt kul och vi klarade oss ganska länge innan våra vänner högljutt började protestera.

Tyvärr bestämde jag mig för att gå hem ganska tidigt den kvällen. Innan jag hann utanför dörren hade jag ett flertal gånger tvingats avvisa flera framfusiga löften givna av dig som om att kvällen skulle bli ”världens bästa”, fått otaliga erbjudanden om att bli bjuden på öl, samt tvingats repetera ”Nej, allvarligt, nu ska jag gå hem, NEJ MÅRTEN - INGEN ÖL, tack ändå”. Du gav dig tyvärr och lät mig gå. Vi skakade hand och gav varandra en manlig kram, med orden ”Vi ses! Nästa gång får vi festa ordentligt tillsammans!”.

Jag tänkte dröja länge tills jag reser dit, men den dagen vi ses i Nangijala, så ska vi bannemej ta och festa ordentligt och så ska jag allt visa att jag tränat på triangelstrypningen // Nisse

Ett ögonblick från juldagen 2009. Mårten sitter och flinar förnöjsamt då han sitter och tokfuskar på sällskapspelet Alias. Peter tittar trött bort och byter låt på datorn. Anders kontrollerar bittert så att jag inte försöker fuska ännu mer genom att gå för många steg med spelpjäsen. Ett roligt ögonblick. Tyckte jag och Mårten.

Mårten - nu väntar Kilimanjaro på oss!

Förra hösten började du och jag planera för att ta oss till Tanzania och vidare upp på Kilimanjaros topp.
Resan skulle gå av stapeln det här nyrået. Vilken tripp vi skulle få!
Och du skulle få testa om du skulle klara den tunna luften som vuxen.
I 10 års åldern gjorde du ett försök att vandra upp på Kilimanjaro, men det slutade med att du kroknade av höjdsjukan på drygt 3000 m höjd.

Nu blev det inte som vi tänkt oss - du hänger inte med som vi planerat.
Men du får se till att skjuta på när jag behöver det så jag kommer upp på Uhuru Peak.
Jocke, Pelle och Fredrik blir mina följeslagare.
Även de kan behöva en hand i ryggen när det börjar gå trögt.

Du är med mig på resan - varje minut!

( Lena är också med - jag har lovat henne att hon skulle få sitta i fickan på min skjorta)

strålande jul..

Saknad men aldrig glömd.

God Jul min Vän, God Jul... =/

Jul på Zinkvägen - en mångårig tradition

Så här kunde det se ut på julaftons kvällen när vi lyckades med att få alla att

sitta stilla en stund och tindra med ögonen.

Mitt på julaftonsdagen har det varit obligatorisk rörelseträning för

att dämpa de motoriska oroligheterna.

Mårten hade nog mest pirr och spring i benen av alla de 8 kusinerna.

Vi har i många år lyckats låna en gympasal - antingen i Kallhäll eller i Kungsängen.

Där har det varit fullt ös.

Nedan syns ett försök till gruppfotografering i gympasalen - Ja ni ser ju själva hur bra det går.


Innebandy eller volleyboll övergick ofta i någon slags tumult på golvet.

Och nästan alltid var Mårten i centrum av tumultet - vilket inte varit särskilt förvånande.

Han gillade verkligen att knöla på sina kusiner.

Senare på kvällen blev det frågesport och spel vid köksbordet.

Mårten triggade och retades som vanligt med sina kusiner.

Även i år är det julfirande på Zinkvägen - men det är tomt utan dig och Lena.

Saknad

Saknad!

I glädje fattas du som Saknad.

I saknad fattas du som Sorg.

I sorg minns du som Tårar.

I tårar minns du som Glädje.

I livet fattas du som Vän.

Som vän fattas du som Mårten.

Som Mårten fattas du som människa.

Lova & Johan

Den 6 november

Alla Helgons Dag tillika gravsmyckningsdag.
Klas,jag och barnbarnet Wilma var uppe på Minneslunden på Görvälns griftegård i Järfälla.
Vi tände ljus och tillsammans med otroligt många andra människor kände friden på en mycket vacker plats här i Järfälla.Vi saknar dig Mårten!

Kram Margaretha

Ett hjärta!

I slutet av september var jag med Lena o Pelle upp till Slaga.
Stugan som ligger på fjället en mil från Lofsdalen.

Där har du ju varit massor med påskar och busat i snön med dina kusiner.

Ibland var vi där på sommaren också.
En sommar började vi på ett nytt röse uppe på Stråhågna- Namibiaröset - så fick det heta eftersom familjen Persson var på väg till Namibia för att bo där några år.

Nu i september vandrade vi runt på fjället, kom så klart förbi Namibiaröset också.
Då kom minnen fram - hur du sprang runt på fjället, alltid full av energi.
Du fanns i våra tankar så starkt och sorgen vällde fram igen.

Vi gick och pratade om dig en lång stund på vägen tillbaka till stugan.

Mitt i ett steg så fick jag hejda mig....

Där i mossan framför mina fötter visade sig plötsligt något som kändes som en hälsning från dig.

Du finns för alltid i mitt hjärta !

Kärran

Vila i frid!

Efter en lång, lång väntan finns nu askan efter Mårten nedsatt i Minneslunden på Görvälns griftegård i Järfälla. Det är en vacker och naturnära plats som Mårten själv har valt.

Vila i frid vår älskade och oändligt saknade Mårten!
Mamma och Pappa

Mårten - du värmer oss!

Nu är det höstlov, då brukar vi alltid åka till Järfälla för att träffa släkt och vänner, fira halloween och besöka gravar. I år blir det inte så, vi får inte till det, bara.

Men tankarna har redan åkt till Järfälla.

Pelle, du skriver här nedan om Mårtens garderob. Jag och Valdemar har kläder som vi ärvt från Mårten under flera år. Dessa bär vi på oss ofta, det är kläder med hög kvalitet och vetskapen att Mårten har haft dem värmer oss extra mycket.

Tack Mårten, du värmer oss utanpå, och innanför kommer du säkert att fortsätta värma långt efter att vi slitit ut dina kläder.

Farbror Thomas i din rutiga ylletröja och kusin Valdemar med din element-t-shirt

Idag skulle Mårten fyllt 28.

En tung dag – vi har visserligen blivit förberedda på att de kommer att vara så vid varje tillfälle då vi har anledning att minnas Mårten extra mycket.
Vi tar fram hans kappsäckar som fortfarande står ouppackade i garderoben och minnen av honom väller över oss när vi ser hans t-shirts och andra kläder, hans böcker och anteckningar, hans fritidsprylar ja alla de grejor som speciellt påminner om honom. Vad ska vi göra med det, vi vill nog behålla det och bära honom på oss, bära honom med oss, känna att han finns med oss.

För två år sen på hans 26-årsdag var hela släkten, mormor morfar, farmor farfar hemma i Mårtens lägenhet i Hammarby Sjöstad. Mårten hade bakat tårta och vi satt på balkongen och glammade. Inte anade vi då att vi två år senare skulle ha förlorat farmor Ulla och Mårten. Jag kan fortförande höra hans frustande skratt när han retas med bröder och mor o farföräldrar. Det var alltid roligt i Mårtens närhet – det är ett minne som bränner i själen – glatt men också just därför så smärtsamt.

Vi älskar dig Mårten!
/Pappa

26e september

Med grym precision brukar Mårten entusiastiskt rensa alla tårt- och kakfat innan han blir tvungen att på rygg lägga sig på vardagsrumsgolvet för att låta matsmältningen göra sitt. Förmodligen gjorde han så eftersom det borde vara fysiskt omöjligt att hiva i sig en halv kubik gräddtårta om man inte har en kroppshydda motsvarande Peter Harrysson. Finns det tårta så ska den ju ätas såklart och Mårten hade nog haft en del utseendemässiga likheter till herr Harrysson om han inte tränade så förbaskat mycket.

På något vis var det alltid tacksamt att fira Mårtens födelsedag. Även fast lillebror, ibland kanske lite oförstående, inte fick några paket. Märkligt. Eftersom Mårran delade med sig av sin glädje brukar den 26e september innebära glada och bra känslor. I år känns det inte riktigt på samma sätt.

Den 26e september några tidigare år, från farmor Ullas album.

Mårten, Du Fattas Varje Dag!

Du har fattats när vi har grillat på kvällarna i sommar. Jag kommer ihåg att sist vi sågs pratade vi just om sommarkvällarna med grillning och bad i solnedgången.

Du har fattats när min mage har växt. För du skulle ha sagt alla möjliga dumma kommentarer om min profil och otymplighet.

Du fattas varje dag lilla Lova lever för hon skulle så gärna ha velat lära känna Dig. Jag tänker på alla äventyr ni skulle ha gjort tillsammans. Du hade lärt henne att livet är ett äventyr och att inget är omöjligt. Jag har berätta för henne om Dig, om hennes pappas bästa vän.

Du fattas idag, för i min almanacka står det att du fyller år. Jag minns när Du knackade på hemma hos oss på min födelsedag, och när Johan fick en avancerad skattkarta på sin. Vi skulle vilja knacka på hemma hos dig idag.

Vi Saknar dig Mårten. Frida, Lova och Johan

Vad dog Mårten av?

Det har nu gått över åtta månader sedan den tunga dagen i januari när vi nåddes av dödsbudet. Det kändes då helt ofattbart, Mårten som varit hälsan själv och inte visat något symptom på någon form av sjukdom. Han var ju så vältränad och nästan alltid frisk.

Det var därför svårt att ta till sig att hans död inte hade något med hans riskabla jobb och halsbrytande fritidsaktiviteter att göra. Det har nu emellertid börjat klarna vad som kan ha varit orsaken.

Vi har fått utlåtandet från den specialist som har gått igenom hjärta och hjärna cell för cell. Vi får snart slutrapporten från rättsmedicinska myndigheterna. De verkar inte ha hitta någonting som skulle tyda på att en främmande substans, hjärt eller hjärnhinneinflammation eller brustna kärl skulle ha varit orsaken. Kvarstår då misstanken om att det var en arytmi som gjorde att hjärtat stannade. Det kallas plötsligt hjärtstopp (sudden cardiac arrest) eller plötslig vuxendöd (SAD - sudden adult death) och har vissa likheter med plötslig spädbarnsdöd. Det finns ett samband mellan SAD och elitidrott och hård fysisk träning som kan utlösa arytmier utan att man tidigare har några som helst symptom. Det skulle kunna förklara att Mårten kände sig trött när han tränade hårt under julhelgen.

Bland läkarlitteraturen sägs att orsakerna till plötslig död vid idrott och fysisk ansträngning för personer under 35 år ofta är någon av ett antal, ofta ärftliga, hjärtsjuk¬domar. Eftersom det kan ha ärftliga orsaker ska vi i resten av familjen nu kolla upp våra hjärtan om vi har någon form av arytmi som skulle kunna ge en ledtråd till Mårtens död men också förhindra att någon annan i släkten skulle råka ut för en arytmirubbning.

Vetskapen gör det inte lättare att bära tomheten efter vår älskade Mårten men det känns ändå bra att ha ringat in vad orsaken skulle kunna ha varit.

Jag önskar jag hade vetat innan....
Kram från pappa

MMS till Mårten

Kajaken glider fram på spegelblankt hav.
5 nätter i tält på klippor med utsikt mot horisonten.
Saknar ditt sällskap!


Kramar från paddeltanten

Var det inte du?

En skymt av ditt skägg, en av dina gyllene lockar som glänser till eller en glimt av dina sprakande ögon - ja hur många är inte gångerna jag sett skymten av dig i folksamlingar, eller mött dig dom senaste sju månaderna.

Tankarna på att det är du får värmen att exploderar i kroppen.

Har jag drömt, är du tillbaka, var har du varit, hur gick det till? YES!

Sedan sveper den isande vinden in och tar med sig andan, hopp och värme.

Det var så klart inte du den här gången heller.

Efter en stunds frysande skakar jag av mig kylan, lastar bort dom tyngande isklumparna från bröstet och tar mig tillbaka in i det pågående livet.

Hur kan det vara så? För oss rullar livet på nästan som vanligt - medan du tyvärr endast finns med i våra tankar.

Jag saknar dig Mårten!

Och jag tycker det är väldigt tråkigt att Billy Mårten Oldeen, snart 5 månader, aldrig fick möjligheten att träffa dig.

Får han bara en endaste av alla dina fantastiska egenskaper har jag ytterligare en anledning att vara världens stoltaste pappa.

Trots att livets berg- och dalbana ständigt tar med mig med på nya turer ska du veta att när jag andas ut på perrongen finns du alltid i mina tankar!

//Kram Björn

Magknip i hjärtat

Jag fick nyligen anledning att gå igenom min adressbok i mobilen för att skicka ett glädjande mms till familj och vänner. Känslan som spred sig i kroppen då ditt namn dök upp var som magknip i hjärtat.

Mycket vill man dela min sina allra närmaste och särskilt en händelse som denna.

Saknaden av dig är därför extra stor.

/JFL

”Den djävligaste stunden i livet…

… var den när du gick.” Orden kommer ur Lars Winnerbäcks ”Kom änglar” som för övrigt börjar med: ”Den vackraste stunden i livet var den när du kom.” Texten handlar nog egentligen om ett kärleksförhållande men jag tycker den passar för vänskap också. När den ena i det vänskapsförhållandet plötsligt och helt oväntat rycks bort från ena dagen till nästa vänds allt upp och ner. Få saker i livet är så definitiva som döden; att man aldrig mer, hur gärna man än vill, får byta ett enda ord igen.

Många är de nätter som jag drömt att Mårten har kommit tillbaka. ”Var har du varit så länge?” Minns jag att jag frågade i en av drömmarna och lyckokänslan var så stark att den höll i sig några sekunder efter det att jag vaknat, innan verkligheten kom ifatt och hela den följande dagen blev ovanligt tung att ta sig igenom.

Mårten var en av de människor jag älskade mest av allt på den här jorden, och han kommer alltid finnas i mitt hjärta, och ofta i mina tankar. Ett halvår har gått. Det känns som en evighet. Visst har den första förlamande sorgen och ångesten bleknat, men varje gång jag ser en bild på Mårten eller hör hans namn känns det som om jag ska gå sönder inombords. Är jag bland folk försöker jag pressa tillbaka tårarna och är jag ensam gråter jag en stund. Ännu tyngre känns det när man oförberedd hör en låt som påminner om Mårten och måste ”hålla masken”. Emellanåt tror jag dock att det finns ett behov av att få minnas, sörja, tänka, gråta, och då lyssnar jag på all den musik som jag både älskar och avskyr eftersom den påminner mig om dig, Mårten.

På något sätt vill jag med den här texten visa min medkänsla med Mårtens underbara familj och berätta att jag ofta tänker på er och undrar hur ni har det. Det här är mitt försök att sätta ord på några av de känslor jag har kring saknaden av Mårten, och min förhoppning är att det för varje månad som går ska kännas lite lättare för alla oss som läser den här bloggen. Lite mera glädje och lite mindre sorg helt enkelt…

Karin Nordqvist

Till minne av Mårten

//Johanna

Mårten - 5 månader har gått.....

Hej Mårten

Tänker på dig lite extra just idag. Mina tankar styrde plötsligt in på dig och då insåg jag att det var 5 månader sen du lämnade oss. Det kändes som om du hade anropat mig, precis som morgonen den 10 januari då jag vaknade av en mardröm ungefär vid samma tid som då du antagligen somnade in i sömnen.

En liten tår rinner sakta nerför min kind, jag saknar dig enormt min älskade son.
Pappa

Måste man stå med båda fötterna på jorden?!

Mårten testade ofta om han kunde tygla tyngdlagens inverkan på kroppen.
Hans bröder och kusiner var inte sena att hänga på.

Gävle oktober 2009

Värmdö maj 2009

Djurgården juli 2006

Gotland - long time ago

Mårten!
Jag saknar dig och dina hyss!

Kärran

Mårten som alltid tog den mer givande vägen...

Imorgon åker jag till Uppsala för att träffa Fredrik, Therese och Tomas m fl.

Tänkte Mårten skall få vara med på ett hörn han med så klart!

Nu är låten jag skrivit om Mårten och min bearbetning efter allt detta klar.

Tänkte ni skulle få höra den...

Släng en extra tanke på de saker Mårten brann för när ni ser in i elden på Valborg!

The One Less Travelled By!

- Saknar dig

//Don Flamenco

Edit: nu fungerar länken.

Vi ses på andra sidan!

Vad är det jag då minns av Mårten? Första gången jag träffade på honom var vid inryck, medan många befälselever föredrog den hårdförda militära stilen var han en individ bland dessa som alltid drog skämt och lättade upp stämningen när vi hade det som outhärdligast, hans livsglädje var påtaglig för alla som någonsin umgåtts med M.
Han inspirerade många på olika sätt, jag såg en athlet som gav mig inspiration och motivation för löpning, andra upplevde honom som en god lyssnare som alltid tog sig tid att höra om folks problem.

Sist träffade jag på honom i Stockholm någon gång 2007 när han skulle påbörja sin nya anställning, sådan glädje och önskan att göra något nytt var inte från denna värld. Hans ögon lyste bokstavligen när vi satt på ett fik en vacker sommardag, sedan kom en stund med frågor från min sida som man inte fick speciellt många svar på, inte helt väntat i och för sig. Han log mest och lekte med solglasögonen som ett barn skulle ha gjort.

Innan vi skiljdes åt sa han något som satt sig djupt i mitt hjärta. Hans sista ord var: vi ses på andra sidan, ge inte upp! Jag är evigt tacksam för de orden kompis! Ska minnas dig som du var: omtänksam, glad, sprudlande av liv, äventyrslysten, snäll. Vila i frid så ses vi på andra sidan!

// En bekant

Du finns ständigt i våra tankar

Du var en sann glädjespridare, älskade bror, svåger och farbror

Du var en retsticka och du bar på en sådan värme

Du var speciell för många och du var väldigt speciell för oss

Du finns i våra tankar och du finns i våra hjärtan

Du kommer alltid att finnas där, älskade Mårten

/Jonatan, Hanna, Ebba