Mårten 1 år

Det har nu gått 1 år sedan den där fasansfulla söndagskvällen när vi fick det helt osannolika beskedet från en representant från militärhögkvarteret i Stockholm – ”vi har den smärtsamma plikten att meddela att er son har avlidit”. Det var som en dålig film, en overklighetskänsla som ännu inte har försvunnit. Du kunde ha kört på en bilmina, eller blivit skjuten i Afghanistan men inte detta. Inte dö av något som verkar ha varit en olycklig och kombination av en aldrig upptäckt hjärtdefekt, en möjlig infektion och för hård träning. Sudden Adult Death, säger utlåtandet från den brittiske rättsläkaren. En arytmi i signalsystemet i hjärtart som gör att det plötsligt stannar. Men vi vet inte säkert.

Året som gått har varit smärtsamt, tomt och ledsamt, men också fullt av glada minnen. Vi var tillsammans nere vid Görvälns griftegård den 10e januari och hälsade på dig, vinden bet hårt i kinden och tårarna fryste till is.

Min sista kontakt blev det varsel du gav mig tidigt på morgonen den 10e januari då jag kallsvettig vaknade av en mardröm. Senare på dagen skickade jag ett MMS från en skridskotur på Svartlögafjärden till din telefon som jag då inte visste redan hade beslagtagits av polisen och rättsläkaren i Storbritannien.


Nu spelar Coldplay, viva la vida. Då tänker jag på Lenas och min konsert förra hösten med Sjung Nu-kören då du, Jonatan o Hanna var och lyssnade och vi gick ut och tog en öl efteråt. Det var lycka för mig att höra att du var stolt över oss, att du älskade konserten. I hear Jerusalem bells are ringing. For you - my beloved son.

Pappa

Mårten på Kilimanjaro

Hej Mårten

Nu är du uppe på Kilmanjaro. Som du hade planerat med moster Kärran redan 2009. Kärran, Jocke, Fredrik och jag var i början av januari uppe på toppen och kände att vi hade med dig i fickan, på ryggen och i tanken när det bar emot. Fem dagars vandring uppåt uppåt, polepole, polepole, kröntes av en natts lång färd mot gryning uppe på kraterkanten och upp till Uhuru Peak på 5895 möh, the summit. Syrehalten låg på 20%, temperaturen på -25 C och det blåste 10 m/s. Rätt vidriga förhållande alltså. Men det var det värt.

Väl uppe på toppen gick vi bort en bit och byggde ett röse till dig Mårten och till Lena. Där placerade vi era inplastade kort och stod och grät en skvätt. För att hedra ditt minne gjorde vi som vi tror du skulle ha gjort. Ett antal armhävningar för att visa att vi hade besegrat oss själva och berget..

Det känns fint att veta att du och Lena nu ligger på Afrikas topp och övervakar kontinentens irrfärder mot framtiden.

Safari njema, tutaonana badaye
Baba Pelle

Ja du Mårten...

..nu sitter jag här ett år efter du lämnade oss och tänker tillbaka... ett år... hur kan ett år ha gått så snabbt och tiden fortfarande känts så utdragen. Dom där förskräckliga första timmarna efter Johan R gav mig beskedet... chocken och funderingen: vad fan gör jag nu? Går jag på min körlektion först o sen... ne, givetvis inte.. måste ringa.. vem, hur? Var fan börjar jag?... Timmarna blev till dom hemska första dagarna... stormen.. vakan med dom andra.. gråt avlöste varanni ingen visste riktigt vad man skulle göra. Man äter av nytta. Tillsammans men ändå som i en egen bubbla. Dagarna blir dom tärande första veckorna. Sanningen börjar sjunka in.. och frågorna kommer. Vad hände konkret? varför just du? du va ju bättre än mig! Hur fan går man vidare? går det? vill jag ens? tomheten är i det närmaste olidlig. Men ja.. vad gör man... ingen aning.. Veckorna blir till dom kalla första månaderna.. vardagen kräver ut sin rätt, i alla fall i sin grundligaste form. Man måste gå vidare.. men saknaden finns ju där, konstant. Inte en dag går, inte en enda dag utan att man tänker på dig. Alla hittar sina sätt, och vi har varann. Precis som du hade velat. Självklart betyder det inte att man söjer för att man går vidare. Men jag kan inte hjälpa att i små, svaga stunder känna mig skyldig när försöker lämna det bakom mig. Vill inte paddla vidare ut i det öppna okända havet utan dig...
Månaderna har nu blivit till ett första år.. och det är klart att det har blivit lättare.. men aldrig som förr... dom säger att första året är svårast och kanske har dom rätt.. Nu stter jag här i soffan du så ofta slaggade på under uppsalabesöken och lyssnar på musiken som jag har kommit att totalt associera med dig, tittar på gamla bilder och blandar leenden med en tung tomhet i bröstet. Så otroligt mycket vi upplevde tillsammans.. allihop... så mycket som vi borde ha fått uppleva.. Bara det här året har innehållit så mycket du skulle delat med oss. Både bra och dåligt. Hur ska då framtiden se ut?... Jag och grabbarna hade julklappsbyte i år igen, lite svårlottat utan dig. Rimmen blev bra men ja, inte riktigt lika mästeliga som ditt förstås. Och chokladpudding! Jag vill ändå tro att du finns nånstanns.. och skrattar på ditt vanliga sätt åt att jag är så löjligt sentimental. Jag har lyssnat på bland andra en låt vars text stämmer oerhört bra så när som på vissa ord, Snow patrol - Give me strength, tror du hade gillat den.
Jag minns dig med en oerhörd glädje... men du Saknas fortfarande något fruktansvärt. Det kommer du alltid att göra! Ändå finns du med i allt jag gör och upplever. Jag fick kalla dig vän och det är jag tacksam för. Och jag har en känsla av att jag inte är ensam om det..

Peter =/