Klart du måste hoppa!!!

För nästan exakt ett år sedan kom jag ( moster Kärran) tillbaka från 6 fantastiska veckor på NZ

Mårten var på turné med Peter i Australien och NZ under 6 veckor som delvis sammanföll med min resa.

Under hösten innan resan så kom Mårten och jag på att vi skulle ju vara ett par veckor på NZ samtidigt.

Kul!! Då måste vi ses.... men så inser man verkligheten.

2 öar med vindlande vägar och massor att uppleva. Det gick inte att bestämma i förväg hur rutterna skulle gå.

En av finesserna med att luffa runt är ju att improvisera och nappa på sånt som dyker upp under resan.

Lite planering hade vi ändå.
Jag hade en paddeltur inbokad som utgick från Paihia på nordön i slutet av januari - Peter och Mårten skulle åka lite kors och tvärs och bla sammanstråla med några kompisar på sydön.

Det hade ju varit kul att träffas - men till slut la vi ner det projektet.

När vi pratade om allt man kunde göra på NZ så uppmanade Mårten mig med stor övertygelse om att jag bara måste hoppa fallskärm. För det var ju något bland det häftigaste man kunde göra enl Mårten.

Men inte ens i mina vildaste fantasier hade jag förställt mig själv hoppande fallskärm.
Nä - glöm det grabben!

3 dagars paddeltur hade jag på gång, det fick räcka. Land , is och vatten är mina element.
Luften - den får mig att hissna.

När jag guppade i kajaken ute bland öarna i Bay of Island

kom det ett sms från Mårten.

Han och Peter var i Paihia - hinner vi träffas?

Å hej o hå - visserligen var vi på väg tillbaka till Paihia - men vi skulle paddla en hel del för att komma tillbaka till land, utrustningen skulle packas i bilen, kajaker surras på trailern mm.

Mårten o Peter skulle åka tillbaka till Aukland med buss samma kväll kl 19.

Men med benäget bistånd från mina paddelkamrater så hann jag in till Paihia ca 30 minuter innan bussen skulle avgå.



Det var verkligen mysigt att träffa er så där på andra sidan jordklotet, och helt osannolikt att det gick att få till.
Att bussen var försenad gjorde ju inget för det innebar att vi kunde ses i nästan en hel timme:)

Ni var pigga och glada och siktade med full fart söderut - ni skulle flyga från Aukland till Queenstown nästa dag.

Några veckor senare var du på sydön och kraschlande i en buske efter ett hissnande fallskärmshopp. ( Kanske man inte alls skall hoppa fallskärm?!)

Jag hade då också hunnit med att runda sydön i buss och var på väg upp norrut. Hann inte träffa dig på ditt fallskärmshopparställe som jag först hade tänkt.
Mårten och Peter var några dagar före mig på väg norrut - de skulle till Aukland för att resa hem till Sverige igen.

Men Mårten , du hade planterat en tanke i mitt sinne att kanske ändå - skulle jag våga ?!!

Om jag skulle hoppa fallskärm någon gång i livet så var det väl nu här på Nya Zeeland - äventyrets Mecca!

Under resan så träffade jag också många människor som var så uppfyllda av den adrenalinkick som ett fallskärmshopp ger.

Jag började bli lite sugen på att testa.

I Taipu på nordön så övervann jag min tvekan och plötsligt var jag inbokad på ett tandemhopp.
30 minuter senare kom de och hämtade hoppaspiranterna och ett par timmar senare föll jag från 4000 m höjd.

45 sekunders fritt fall!!!

Vilken känsla!!!! Helt otroligt häftigt... Precis som du sagt.





Tack Mårten!

Utan dina enträgna och glad tillrop hade jag aldrig ens övervägt tanken på att hoppa fallskärm... nu fick jag en upplevelse utöver det vanliga.

/Kärran

Ps
Att jag spydde som en katt i rabatten utanför hangaren och sedan låg under täcket med yrsel i flera timmar på kvällen ,det behöver jag ju inte berätta.
Detta berodde på att när vi hängde där i fallskärmen så tyckte Brad, min hoppkamrat, att det var kul att snurra...men se det gjorde inte jag... jag kan knappt gunga i en vanlig gunga utan att bli yr i mössan.

Men hoppar igen det gör jag mer än gärna - för läckrare kan det inte bli - än att falla fritt mellan himmel och jord. Du hade så rätt Mårten.