Nostalgi

Hej Mårten, nu är det jag, Johan som sitter framför tangenterna igen. Du vet han som du envisades att kalla för lillebror, men lika envetet kallade dig för det samma. Du vet han som du brukade ringa "ouppfostrat" sent till, då du var ute. Du vet han som du brukade träna med, äta hemma hos och inte sällan håna med min kära sambo som din största "påhejare".

Du vet Mårten, det börjar bli tomt på riktigt nu. Chocken har lagt sig med saknaden ät desto större. Mycket har hänt sedan du lämnade oss, mycket som jag så gärna hade delat med dig. Som tur är har du en fantastisk familj, mamma, pappa, bröder och kusiner som jag kan dämpa min största abstinens med.

Trots detta är sorgen efter dig oerhört stor.

Vi har dock våra gemensamma minnen att falla tillbaks på. Minns du när vi stoppade kläderna fulla av kuddar och gick runt och ringde på dörrar och bad om pengar till bantningskurs. Hur kul det var, tills det att vi ringde på hemma hos en väldigt överviktig person och först då insåg det opassande i upptåget…

Minns du när vi på Smedvägen spelade teater inför våra föräldrar och du skulle släppa en konstgjord bajskorv, varpå du tyckte det var så vansinnigt kul att du kissade på dig. Vad effektfullt det blev…

Minns du när vi skulle segla för första gången tillsammans, allt gick lysande tills vi var tvungna att slå och du fick bommen i huvudet…

Minns du när vi grillade hemma hos mig och Frida på Traktorvägen. Jag med hänsyn till våra stadgar i föreningen propsade på att grillen skulle stå nere på asfalten, medan du envisades med att det var mysigare att grilla uppe på terrassen. Jag lyfte ned grillen på asfalten, du lyfte upp den på terrassen. Jag fick ge mig. En betydande person i föreningen uppmärksammade detta och kom för att tillrättavisa oss. Jag skämdes då jag blivit tillrättavisad av denna anledning förr. Du svarade dock upp och sade något i stil med:
- Hej jag jobbar som brandingenjör och gjort bedömning att det inte råder någon fara ur brandsynpunkt.
Denna betydande person accepterade detta och vände på klacken…

Minns du när vi lekte på berget, du hade sommarlov från Tanzania, och lärde mig ett nytt hemligt språk. Ack vad jag var stolt, kunde säga flera ord. Stoltheten dämpades dock efter ett tag då jag insåg att det var engelska jag försökte mig på…

Minns du när vi mötte Markus och Patrik i ärtkrig. Vi var alla utrustade med ärtrör och ballongsmällare, skidglasögon som skyddsutrustning och mängder med ärtor. Vi dominerade, med växelvis framryckning, skydd/skyl osv. Allt gick bra tills det att dina glasögon gick sönder och vi kom på den briljanta idén att turas om att använda mina glasögon. Tyvärr så blev du, under tiden jag hade glasögonen, träffad i ena ögat. Jag mins att du fick en blödning i ögat och inte fick springa på ett tag…

Minns du när vi var på scoutläger på Högbo Bruk och det vankades tävlingsdag patrullerna emellan, och en av grenarna var hinderbana… Det var som upplagt för oss. Tyvärr så ramlade jag på natten innan tävlingen och satte händerna på kaminen som var belägen mitt i tältet. Det var osäkert om vi skulle komma till start tillsammans, men tillslut löste det sig med lite bandage. Tävlingen gick ut på att patrullen inte fick fortsätta till nästa uppdrag förrän hela patrullen passerat varje hinder/övning.

Jag var minst sagt lite handikappad, men med din hjälp sopade vi banan med alla och vann överlägset till våra ledares stora förtjusning. Vi var ett vinnande team du och jag…

Minns du när vi sprang tillsammans i skogen på PHS, finslipade på hinderbanan, körde bänkpress och simmade. Jag hade som mål att bli bästa fysiska elev, du hjälpte mig och vi vann. Vi hade nu ett vad och du skulle nu bli polis, det hade du lovat. Vi skulle någon gång i framtiden jobba tillsammans, mamma hade blivit nervös, och jag är övertygad om att det hade svängt. Tyvärr blev det inte så, men som tur är känns det som att du fortfarande finns med och backar upp när det behövs…

Slutligen Mårten, din lilla (visserligen ganska långa, men ack så svaga) kusin Björn har gått och blivit pappa. Tänkte att du ville veta!


Ha det Lillebror/ Johan

Against all odds

Från Petter Rydwik

Mårtens runa i DN

...för dig som inte såg den i DN eller UNT. Tack Arne och Ulrika!

Mårten, finaste Mårten.

Det finns så många roliga historier om dig jag skulle berätta om men jag får inte riktigt någon ordning på dem, så jag väljer istället att skriva om hur du har påverkat mig.

Jag och Mårten 25/12-09

Jag önskar att jag med ord kunde beskriva hur mycket jag saknar dig. Det går inte riktigt, men jag ska göra mitt bästa för att komma så nära som möjligt.

Mårten & Jag, nyårsafton 09/10

Även fast det har gått två månader så har jag väldigt svårt att förstå att du är borta. När jag tänker på när jag fick beskedet eller på din begravning och på sorgen i din familjs ögon på kontra hur levande och glad du var de sista gångerna vi sågs så är det så svårt att förstå att det är på riktigt. Att det faktiskt har hänt. Det är fruktansvärt att du är borta när du egentligen borde vara här med mig, dina vänner och framförallt din familj - med alla oss som älskar dig.

Mårten, 13/12-09

Mårten, det är även mycket jag önskar att jag hade sagt till dig medan du levde, Tex. att du var ett utmärkt föredöme och en drivande människa. Jag är så inspirerad av dig och dina ord att du nu fått mig att börja ta tag i min “Things to do before I die”-lista. Delvis genom att du själv lyckades hinna med så mycket under dina 27 år.
Jag är ruskigt imponerad och som du vet trodde jag knappt på dig när du berättade om allt du hade varit med om eftersom att det var så svårt att förstå hur en sådan ung människa hade hunnit med så mycket, men ju mer jag lärde känna dig så förstod jag hur målmedveten du var gällande dina ambitioner.

Jag & Mårten juldagen 2009

Och genom att väldigt skämtsamt vid något tillfälle säga:
”Anna, om det någonsin ska kunna bli vi måste du göra tre saker först:
1, Resa
2, Ta körkort
3, Lära dig åka skridskor!”

Mårten, Juldagen 2009

Drev du mig till att börja ta tag i sådana saker jag har pratat om att göra, men ”inte haft tid” till.
Jag har planerat för resan, börjat spara pengar till den och körkortet ska jag ta tag i till sommaren. Skridskorna tänkte jag ta tag i så fort jag får lite tid över, eller eventuellt skjuta upp tills nästa år. Något du inte har med på din lista, men som jag tror du skulle bli nöjd över att höra är att jag idag precis har anmält mig till Vätternrundan – den första etappen jag ska göra i en tjejklassiker! Vilket aldrig skulle ha hänt utan ditt inflytande. Du fick mig att återupptäcka hur roligt det är att träna. Tack!

Jag & Mårten bär hem en byrå vi hittade ute
till Anders och Sofia, nyårsafton 08/09

Mårten, det är omöjligt att minnas dig på annat vis än med glädje. Du fick mig alltid att skratta över dina knäppa upptåg, våra lekar och även under djupare samtal var det svårt att inte le. Men du måste också förstå att jag samtidigt är förkrossad och sörjer dig då världen verkligen har förlorat en av de ödmjukaste och varmaste människorna som jag någonsin har träffat.

Mårten, Lucia 2009

Även fast livet går vidare så finns du alltid med i mina tankar, och jag lever lite för dig varje dag. Sen vill jag bara säga en sak till, precis samma sak som det sista du sa till mig:

So long sunshine
Din Anna

Mårten, 31/12-09

Klart du måste hoppa!!!

För nästan exakt ett år sedan kom jag ( moster Kärran) tillbaka från 6 fantastiska veckor på NZ

Mårten var på turné med Peter i Australien och NZ under 6 veckor som delvis sammanföll med min resa.

Under hösten innan resan så kom Mårten och jag på att vi skulle ju vara ett par veckor på NZ samtidigt.

Kul!! Då måste vi ses.... men så inser man verkligheten.

2 öar med vindlande vägar och massor att uppleva. Det gick inte att bestämma i förväg hur rutterna skulle gå.

En av finesserna med att luffa runt är ju att improvisera och nappa på sånt som dyker upp under resan.

Lite planering hade vi ändå.
Jag hade en paddeltur inbokad som utgick från Paihia på nordön i slutet av januari - Peter och Mårten skulle åka lite kors och tvärs och bla sammanstråla med några kompisar på sydön.

Det hade ju varit kul att träffas - men till slut la vi ner det projektet.

När vi pratade om allt man kunde göra på NZ så uppmanade Mårten mig med stor övertygelse om att jag bara måste hoppa fallskärm. För det var ju något bland det häftigaste man kunde göra enl Mårten.

Men inte ens i mina vildaste fantasier hade jag förställt mig själv hoppande fallskärm.
Nä - glöm det grabben!

3 dagars paddeltur hade jag på gång, det fick räcka. Land , is och vatten är mina element.
Luften - den får mig att hissna.

När jag guppade i kajaken ute bland öarna i Bay of Island

kom det ett sms från Mårten.

Han och Peter var i Paihia - hinner vi träffas?

Å hej o hå - visserligen var vi på väg tillbaka till Paihia - men vi skulle paddla en hel del för att komma tillbaka till land, utrustningen skulle packas i bilen, kajaker surras på trailern mm.

Mårten o Peter skulle åka tillbaka till Aukland med buss samma kväll kl 19.

Men med benäget bistånd från mina paddelkamrater så hann jag in till Paihia ca 30 minuter innan bussen skulle avgå.



Det var verkligen mysigt att träffa er så där på andra sidan jordklotet, och helt osannolikt att det gick att få till.
Att bussen var försenad gjorde ju inget för det innebar att vi kunde ses i nästan en hel timme:)

Ni var pigga och glada och siktade med full fart söderut - ni skulle flyga från Aukland till Queenstown nästa dag.

Några veckor senare var du på sydön och kraschlande i en buske efter ett hissnande fallskärmshopp. ( Kanske man inte alls skall hoppa fallskärm?!)

Jag hade då också hunnit med att runda sydön i buss och var på väg upp norrut. Hann inte träffa dig på ditt fallskärmshopparställe som jag först hade tänkt.
Mårten och Peter var några dagar före mig på väg norrut - de skulle till Aukland för att resa hem till Sverige igen.

Men Mårten , du hade planterat en tanke i mitt sinne att kanske ändå - skulle jag våga ?!!

Om jag skulle hoppa fallskärm någon gång i livet så var det väl nu här på Nya Zeeland - äventyrets Mecca!

Under resan så träffade jag också många människor som var så uppfyllda av den adrenalinkick som ett fallskärmshopp ger.

Jag började bli lite sugen på att testa.

I Taipu på nordön så övervann jag min tvekan och plötsligt var jag inbokad på ett tandemhopp.
30 minuter senare kom de och hämtade hoppaspiranterna och ett par timmar senare föll jag från 4000 m höjd.

45 sekunders fritt fall!!!

Vilken känsla!!!! Helt otroligt häftigt... Precis som du sagt.





Tack Mårten!

Utan dina enträgna och glad tillrop hade jag aldrig ens övervägt tanken på att hoppa fallskärm... nu fick jag en upplevelse utöver det vanliga.

/Kärran

Ps
Att jag spydde som en katt i rabatten utanför hangaren och sedan låg under täcket med yrsel i flera timmar på kvällen ,det behöver jag ju inte berätta.
Detta berodde på att när vi hängde där i fallskärmen så tyckte Brad, min hoppkamrat, att det var kul att snurra...men se det gjorde inte jag... jag kan knappt gunga i en vanlig gunga utan att bli yr i mössan.

Men hoppar igen det gör jag mer än gärna - för läckrare kan det inte bli - än att falla fritt mellan himmel och jord. Du hade så rätt Mårten.

I Mårtens spår för framtids segrar

I höstas tjatade Mårten på oss veklingar att köra ett Vasalopp. Förra veckan klarade vi det. Med Mårten i ryggen upptäckte vi att ett Vasalopp kan vara enkelt - vid de svårstakade perioderna hjälpte Mårtens oss i tanken att kämpa vidare.

Att dessutom träffa på (köra om) Mårtens andra entourage i spåret var extra roligt.

// Anders, Johan & Nisse

Öppet Spår 2010 - Mårten Memorial

Fredrik, Danne, Ted och Oskar, th Arne o Pelle

I förra helgen åkte ett stort gäng Öppet spår, 90 km mellan Sälen och Mora. Det började i höstas med att pappa Pelle och broder Fredrik anmälde sig. Om jag förstått det rätt så anmälde sig också Mårten och Uppslalakompisarna Anders, Nils och Johan i mellandagarna.

Efter den 10e januari anslöt sig Arne Kaijser och hans två söner Per och Björn och kompisen Daniel och Fredriks kompisar Ted och Oskar. Vi var alltså 8 åkare + chaufförerna Jonatan och Ulf som drog iväg i det ena gänget, de rosa pantrarna även kallade efter Arnes hemsydda pannband, och Uppsalakompisarna i det andra.

För mig blev det en hyllning till Mårten och en dejavú av de två gånger jag åkt Öppet Spår med honom, först 2002 då vi tillsammmans med broder Jonatan tog en klassiker. Vid det loppet var faktsikt Mårten som inte åkt särskilt mycket skidor tidigare inte så lite trött på slutet, något som var ganska ovanligt i kombinationen sport och Mårten.

Öppet spår 2002 - före och efter

Vi åkte Öppet Spår också 2005, Mårten med 'gubbarna' Arne, Bengt och Pelle. Mårten skidade in strax under 8 timmar trots att han släpat sig fram med oss i 6 av de nio milen. Så här beskrev Bengt loppet som han fått i 50-årspresent; Jag har också minnet av Mårten från Vasalopet då Pelle, Arne och jag tyckte vi åkt väldigt snabbt... men tre mil från Mora så sa du att du inte ville missa tåget och drog iväg. Sen stod du nyduschad med ett leende på läpparna och välkomnade oss i Mora.

Mårten åkte ju också 2008 med Annika Nordqvist som beskriver det så här i Mårtens minnes- bok; "Du hade åkt flera gånger tidigare och försäkrade mig om att du inte behövde slå någon tid. Istället åkte vi du bredvid mig hela vägen och kom med glada tillrop, och frågade hela tiden om det var lagom tempo. Inte förrän vi åkte över mållinjen bredvid varandra avslöjade du att du hade låtit mig åka först över startlinjen för att du skulle få en bättre tid. En sann tävlingsmänniska!!"

Den coachandeMårten känner jag igen från många friluftsaktiviteter. Jag kände i år att jag hade Mårten som viskade i mitt öra; du klarar det här - kom igen pappsen. Tack Mårten för alla glada idrottsminnen vi har ihop - du kommer att vara med oss varje gång.

Efter 6 mil skidade vi ifatt Anders, Johan och Nisse och blev jättegladda och rörda när vi såg att de åke med Mårtens bild på sin rygg. Det kändes väldigt fint att han var med er under loppet. Hoppas du Anders kan lägga in något kort.

Hur det gick 2010? Björn Kaijser krossade allt motstånd med en 3 mils spurt och kom in på dryga 9 timmar, vi andra släntrade in under den påföljande timmen. Men drar man bort 1,5 timmes fikande på kontrollerna hade vi en ganska bra tid!

Pelle

Mårten förevigt

En bild säger mer än tusen ord. En film säger betydligt mer.

Saknar dig!

Blå... Hink!

Jag vill först och främst beklaga sorgen till Mårtens familj, nära och
kära. Jag heter Emil Svensson och jag bodde på samma logement som Mårten
under 10 månader av vår värnplikt.

Jag kan ärligt talat inte berätta exakt när jag träffade Mårten senast
men det är säkert 3-4 år sedan och dess förinnan var det säkert 1-2 år
till. Trots att det alltid var långt mellan våra möten kändes det ändå
alltid som om vi just sett varandra. Nyheten om Mårtens bortgång har
fått mig att tänka om och värdera livet annorlunda. Vi lever nu, inte
imorgon.

Mitt första minne av Mårten har jag däremot något klarare för mig. Ett
minne som alla andra minnen av Mårten får mig att dra på smilbanden.
Tämligen Nyinryckta på KBS (Kompanibefälsskolan) i Karlsborg står en
skara unga, nervösa unga män. Under någon av de första utbildningarna,
vapenvisitationerna eller när det nu var, fick Mårten en fråga av en
något stressad och hetsig löjtnant Hübinette:

lt hüb: "- Persson, Vad tar Du med dig när Du ska på pansar
förstörelse patrull?!"
Persson: "- Öhhh... ööh... ... "
Lt hüb: "Nå?!"
Persson: "skovårdsmatriel Löjtnant!"

Jag kommer ihåg hur jag tänkte "heh...skovårdsmatriel? fan vilken skön
kille!"

Efter fem mindre roliga månader på KBS blev vi indelade som gruppchefer
och fick nya logement. Jag fick äran att dela logement med Mårten
Persson och Stefan Westin. En ytterligare sak som får mig att skratta är
att Mårten varje morgon gick direkt upp ur sängen och rått, men
hjärtligt började bråka med Westin för att han skulle upp ur sängen. Den
något mer morgontrötte Westen kanske inte skrattar så mycket som jag gör
när jag tänker på det :-)

Det finns hur många minnesbilder av Mårten som helst lagrade i min
hjärna, ALLA får mig att le och minnas Mårten med stor glädje.

Mårten, Det grämer mig att vi inte träffades speciellt mycket sen efter
muck och det fullkomligt skär i själen på mig när jag tänker på att nu
är det för sent. Det här får mig att vilja tro på en gud som jag idag
inte tror på och på en plats efter livet där vi kan träffas igen.

Vila i frid Mårten, Jag kommer aldrig glömma Dig. //Teddy