Vi träffades ju för första gången för typ sex år sedan på sjuksköterskeutbildningen i Uppsala. Där sträckte sig vårt umgänge i stort sett bara till att vi hjälpte varandra med att hitta på jävulskap med nya stackars studenter under nollningarna. Vi har dock sedan dess sporadiskt stött ihop några gånger om året, efter att The Uppsala Crew skanderat ”Mårten kommer till staden. Ikväll fest och Flurran!”. Detta var alltid en trevlig annonsering och gav mig allt som oftast en trevlig magkänsla och intentionerna till att försöka infiltrerat mig in i umgänget för att umgås.
När jag nu för tiden hör ditt namn får jag fortfarande den där trevliga magkänslan, om än med en krydda av saknad och sorg, men den stärker mig och gör att jag biter ihop och kämpar på lite extra i tunga situationer. För det hade ju du – Mårten – gjort!
Som du såklart påpekade vid flera tillfällen hade du större biceps än mig. Som du självklart ofta påminde mig om kunde du odla en jämn liten mustasch, vilket jag inte kunde alls för något år sedan. Som du vid flera tillfällen repeterade var att du var starkare än mig och sprang fortare än mig. Som du såklart påpekade och demonstrerade vid flera tillfällen, lyckades du göra en triangelstrypning på mig, vilket jag aldrig lyckades göra på dig. Ditt hår blev tufft krulligt när det blev långt, mitt ser ut som en platt chokladkaka när jag försöker spara ut håret. Jag hade två drömmar när jag var liten – antingen skulle jag bli sjuksköterska eller officer – jag blev det ena, du lyckades bli BÅDE OCH, din jäkel. Du var dessutom snygg och smart och alla tjejer ville ha dig. För mig var du perfekt Mårten.
Sist vi sågs var på juldagen för precis ett år sedan. På festen i Uppsala lyckades jag till sällskapsspelet Alias få turen att spela ihop med dig. Efter ett tag när spelets aktion uteblev och det gick dåligt för oss, började vi lite oskyldigt fuska. Ja, egentligen var det ju såklart du som tog initiativet till fusket, inlett genom att ge mig en illmarig blick och ett busigt litet flin. Jag hakade såklart på illdådet, med kvävt fnitter. Vi tyckte det var olidligt kul och vi klarade oss ganska länge innan våra vänner högljutt började protestera.
Tyvärr bestämde jag mig för att gå hem ganska tidigt den kvällen. Innan jag hann utanför dörren hade jag ett flertal gånger tvingats avvisa flera framfusiga löften givna av dig som om att kvällen skulle bli ”världens bästa”, fått otaliga erbjudanden om att bli bjuden på öl, samt tvingats repetera ”Nej, allvarligt, nu ska jag gå hem, NEJ MÅRTEN - INGEN ÖL, tack ändå”. Du gav dig tyvärr och lät mig gå. Vi skakade hand och gav varandra en manlig kram, med orden ”Vi ses! Nästa gång får vi festa ordentligt tillsammans!”.
Jag tänkte dröja länge tills jag reser dit, men den dagen vi ses i Nangijala, så ska vi bannemej ta och festa ordentligt och så ska jag allt visa att jag tränat på triangelstrypningen // Nisse
Ett ögonblick från juldagen 2009. Mårten sitter och flinar förnöjsamt då han sitter och tokfuskar på sällskapspelet Alias. Peter tittar trött bort och byter låt på datorn. Anders kontrollerar bittert så att jag inte försöker fuska ännu mer genom att gå för många steg med spelpjäsen. Ett roligt ögonblick. Tyckte jag och Mårten.
