”Den djävligaste stunden i livet…

… var den när du gick.” Orden kommer ur Lars Winnerbäcks ”Kom änglar” som för övrigt börjar med: ”Den vackraste stunden i livet var den när du kom.” Texten handlar nog egentligen om ett kärleksförhållande men jag tycker den passar för vänskap också. När den ena i det vänskapsförhållandet plötsligt och helt oväntat rycks bort från ena dagen till nästa vänds allt upp och ner. Få saker i livet är så definitiva som döden; att man aldrig mer, hur gärna man än vill, får byta ett enda ord igen.

Många är de nätter som jag drömt att Mårten har kommit tillbaka. ”Var har du varit så länge?” Minns jag att jag frågade i en av drömmarna och lyckokänslan var så stark att den höll i sig några sekunder efter det att jag vaknat, innan verkligheten kom ifatt och hela den följande dagen blev ovanligt tung att ta sig igenom.

Mårten var en av de människor jag älskade mest av allt på den här jorden, och han kommer alltid finnas i mitt hjärta, och ofta i mina tankar. Ett halvår har gått. Det känns som en evighet. Visst har den första förlamande sorgen och ångesten bleknat, men varje gång jag ser en bild på Mårten eller hör hans namn känns det som om jag ska gå sönder inombords. Är jag bland folk försöker jag pressa tillbaka tårarna och är jag ensam gråter jag en stund. Ännu tyngre känns det när man oförberedd hör en låt som påminner om Mårten och måste ”hålla masken”. Emellanåt tror jag dock att det finns ett behov av att få minnas, sörja, tänka, gråta, och då lyssnar jag på all den musik som jag både älskar och avskyr eftersom den påminner mig om dig, Mårten.

På något sätt vill jag med den här texten visa min medkänsla med Mårtens underbara familj och berätta att jag ofta tänker på er och undrar hur ni har det. Det här är mitt försök att sätta ord på några av de känslor jag har kring saknaden av Mårten, och min förhoppning är att det för varje månad som går ska kännas lite lättare för alla oss som läser den här bloggen. Lite mera glädje och lite mindre sorg helt enkelt…

Karin Nordqvist